Du lär dig av att lyckas

 
För ett tag sedan fick jag höra ett citat som verkligen satte ord på mitt sätt att tänka. Personen i fråga sa "Du lär dig av att lyckas" och jag känner att det är så sant. Många gånger pratar man om att man lär sig av sina misstag, att man måste våga misslyckas för att komma vidare och lära sig något osv. Självklart ligger det sanning även i det, men lär dig av misstag i all ära. Du måste ändå få känna på vad som är rätt för att lära dig.
 
Tänk dig in i en situation där du ska lära dig att rida en skänkelvikning. Din instruktör står och förklarar hur du ska göra och du föreställer dig. Du jobbar på och ena gången vek hästen halsen och gick rakt fram med kroppen, nästa gång var hästen stel som en pinne, gick långsamt och helt åt sidan, eller så kom bakdelen före. Du och hästen får inte er kommunikation att fungera helt enkelt. Din instruktör fortsätter att hjälpa dig. Till slut hittar du flytet och får till en jättebra skänkelvikning. Där och då kommer du ju vilja få en bekräftelse från din instruktör att det blev rätt. Och nästa gång du vänder upp för att göra en ny skänkelvikning går det lite lättare, för du vet vad du letar efter. Alltså har du använt en kombination av att lära dig genom att testa/misslyckas och att faktiskt lyckas.
 
Det här tankesättet försöker jag vara noga med att ha på hästarna jag rider. Dels för min egen skull såklart, att jag ber min tränare om feedback när jag har gjort rätt eller inte. Men framförallt att ge hästen ett kvitto på när det blev rätt. Därför kan jag ibland se ut som en riktig mupp när jag överöser hästen med klappar och beröm och kanske till och med en godis. Men jag tycker att det är jätteviktigt att hästen får veta när den gör rätt. Det blir inte alltid rätt även om man försöker, och jag vet själv att jag inte är den perfekta ryttaren som verkligen ger alla hjälper 100% korrekt. Ibland råkar jag sitta lite snett, ibland råkar jag trycka till med skänkeln i fel läge, ibland glappar jag i handen. Det är naturligt och vi alla gör det. Men att jag då förväntar mig att hästen ska kunna skilja på när jag lägger min vikt medvetet någon centimeter åt sidan och när jag omedvetet lutar mig nån centimeter åt sidan... Det är för mig att ställa orimliga krav på hästen.
 
Jag utgår alltid från att hästen generellt vill göra sitt bästa. Hästen vill också lyckas. Hästen vill också vara duktig. Att då inte berömma den när den gör rätt tror jag bara straffar ryttaren själv. Att ge hästen kvittot på att den gör rätt gör ju att den kommer fortsätta vilja göra den saken. Så jaa, de gånger ni tycker att jag klappar min häst lite väl mycket, då har vi nog precis lyckats göra något som vi har lite extra svårt för.
 
En annan aspekt i det här är också det här med att alltid pusha och tänja gränsen. Jag tycker verkligen inte att man alltid måste ha superhöga mål vid ridpasset. Om det man skulle öva fungerar toppenbra, så behöver man inte alltid ändra sin plan och då "ta tillfället i akt" att öva något annat som är svårt. (Även om det såklart också är något jag gör ibland) Men ibland tycker jag att det är viktigt att lägga ribban lågt och låta både sig själv och hästen bara få just lyckas med uppgiften. Att få känna sig som OS-ekipaget på den grejen man skulle göra. Att sluta när man känner sig på topp. Det bygger självförtroendet och gör hästen mer positiv till arbete. Tänk dig själv att alltid få känna att du inte riktigt räckte till. Det orkar ingen människa, varför skulle en häst orka det?



Remember me






Ladda ner en egen design gratis