Saknad...

Nu har det gått över en månad och jag saknar Zigge något enormt. Jag kan fortfarande börja gråta när jag eller någon annan nämner honom. Jag har fortfarande väldigt kluvna känslor när jag tittar på bilder eller filmer av honom. Jag blir så varm i kroppen av alla underbara minnen med honom samtidigt som jag blir helt utom mig av saknad. Jag önskar så mycket att jag bara kunde få krama om honom en enda gång till. Det är obeskrivligt.
 
Jag har sagt det förut, jag tror inte att den här känslan och saknaden någonsin kommer gå över men den kommer bli lättare att hantera. Jag kommer lära mig att leva med det och tillslut kommer jag att kunna titta på bilderna och filmerna och bara minnas de bra stunderna. Jag längtar dit, samtidigt som jag också tycker det är skönt att kunna vara ledsen. 
 
Jag har fått en hel del frågor om jag ska skaffa en ny häst och min tanke ha alltid varit att när Zigge inte finns i mitt liv längre kommer jag inte vilja ha en ny. Ingen kommer någonsin kunna ersätta honom, och det vill jag inte heller. Men jag börjar faktiskt kunna känna att det är helt okej att vilja ha en ny häst. Någonstans inom mig har en litn längtan efter en ny häst börjat gro. Och det känns helt fantastiskt. Att jag äntligen kommit så långt att jag kan känna att det är okej. Jag brinner ju för hästarna. Jag älskar att träna. Jag älskar att rida dressyr. Jag älskar att hoppa lite fö höga hinder än vad jag är bekväm med. Jag älskade att uppleva allt det tillsammans med Zigge, men jag har börjat inse att jag faktiskt får känna att jag vill uppleva det tillsammans med en annan häst. Inte en ny Zigge, utan en annan häst.
 
Förrförra helgen red jag ju Pay & Ride på två ponnyer; G och R och det var faktiskt riktigt roligt. Givetvis på en helt annan nivå och ett helt annat sätt än att rida Zigge. Zigge och jag var ett. Det var han och jag mot världen. Vi kände varandra utan och innan och vi kämpade alltid tillsammans. Vi hjälpte varann när det blev svårt för någon av oss. Nu blev det mer att gå in på banan och se vad som händer. Och det gick faktiskt riktigt bra. Det var faktiskt roligt att gå in med båda ponnyerna med deras olika utmaningar. Och jag ser fram emot att få gå in flera gånger och att vara med på vägen till två ännu mer lösgjorda och välridna ponnyer. Och det är just det jag gillar. Att ha ett mål med ridningen. Jag har aldrig varit den personen som gillar att rida utan mål. Att ha en häst som bara går i skogen är för mig inte ett alternativ. Jag vill ha en träningskompis. Jag vill trimma. Jag vill sätta upp helt galet höga mål och se oss lyckas med dem. Och jag vill komma dit igen. Med en till häst. Så jag hoppas att livet tillåter mig att hitta en annan häst någon gång. Som är på ett helt annat sätt. Som jag kan ha en ny historia med. Som inte konkurrerar med min och Zigges historia. För ingen kommer någonsin kunna ersätta honom ♥
 
 
Jag kommer alltid älska dig ♥

Bra helg

 
Igår fick jag rida dessa två sötnosar på en pay & ride! Till vänster ser ni söta G som fick gå en LB:2 och gjorde det långt över förväntan! Och till höger ser ni fin R som fick gå en LA:3 och även hon gjorde det riktigt bra med tanke på förutsättningarna! Så hilma roligt!
 
Dessa två ponnyer rider jag nu ca 1 gång i veckan är planen så länge jag orkar och det är bara SÅ roligt! De är två ponnyer som är varandras raka motsats på många sätt. Ingen av dom hade någonsin vistats på en dressyrbana förut och dom båda skötte sig så himla bra! G fick resultat långt över förväntan och med några fina 8or i protokollet! R var jätteduktig med tanke på hetsen som blev när några ekipage framför oss var strukna och vi fick starta mycket tidigare än vi trodde. Det blev alltså ingen direkt framridning. Men hon skötte sig riktigt bra men med några kostsamma missar tyvärr, i övrigt lite späng med godkänt. Åh vad jag hoppas att vi får chansen att vara med några gånger till!
 
Tack bäst M, E och C för dessa fina ponnyer! ♥

Nästa steg

Nu har det gått två och en halv vecka. Jag är fortfarande lika ledsen och saknar Zigge otroligt mycket. Jag har varit i stallet ett par gånger då jag ju jobbar där och även fast jag så väl vet att Zigge inte är där så har jag flera gånger varit på väg att "jag ska bara gå förbi Zigge" eller tittat efter honom i hagen. När ska det sluta?
 
Efter mitt förra inlägg fick jag otroligt myket kärlek av er, det tackar jag för. Inlägget fick en otrolig spridning och det var flera tusen mer här på bloggen än vanligt. Jag vet ju att det funnits en hel del som följt oss genom vår resa, men att det var så många som skulle vara intresserade och stöttande, det trodde jag inte. Jag har fått fina kommentarer här, på facbook, sms, telefonsamtal och en massa kramar.Tack så otroligt mycket för era tankar och fina ord ♥
 
Nu försöker jag gå vidare, även om jag aldrig kommer kunna släppa Zigge helt. Jag försöker tänka framåt och att han har det bra och som många sagt till mig; Vi hade det väldigt bra hans sista tid. Jag gråter fortfarande nästan varje gång någon pratar om Z och jag börjar känna mig helt okej med det. Det är okej att vara ledsen. Det hade nästan varit konstigt om jag inte hade varit ledsen fortfarande.
 
Mitt mål nu är att jag ska försöka se till att rida regelbundet så att jag inte slutar med hästarna. Jag har ridit två gånger den här veckan och har tre pass inbokade nästa vecka. Som det ser ut nu kommer jag förmodligen att rida två ponnyer en gång var i veckan för att hjälpa till lite med lösgörande arbete och så. Hittar jag sen fler som vill ha hjälp att trimma sin häst i dressyren så ska jag säga ja. Jag vill inte sluta med hästarna, men det är nog lätt att det blir så efter en sån här grej. När jag köpte Zigge var jag på väg att sluta rida men min dåvarande tränare fick mig att få upp ögonen för Zigge. Vad otroligt tacksam jag är för det idag.
 
Här på bloggen har jag inte varit särskilt aktiv senaste tiden och det är för att den fortfarande är så otroligt förknippad med Zigge för mig just nu. Jag ser att ni är många som är inne varje dag och kollar och jag kommer försöka uppdatera lite oftare. Så snart jag orkar. Just nu biter jag ihop så mycket jag kan och pushar mig själv att göra sakerna jag tycker är roligt och att inte vara ledsen hela tiden. Men inombords gråter jag fortfarande. Därför blir det jobbigt när någon frågar hur det är och vad som hände eller säger att det var fruktansvärt. Det görs ju av omtanke och jag uppskattar det. Men samtidigt är det väldigt jobbigt. Men som sagt, jag börjar bli bekväm med att gråta inför folk nu.
 
Ett par söta öron från ett ridpass i veckan