Eddie (Edenside Ceilid)

 
Eddie är en B-ponny som ägs av min vän Malin. Det är hennes ena dotter som rider honom, Caroline, eller C som hon oftast heter här i bloggen. Eddie är en fälttävlansponny som Carro tävlar lite då och då. Jag brukar mest coacha Carro och Eddie i dressyren och jag hjälper även till att rida honom ibland. Carro är född -02 så ibland kan det behövas en lite större ryttare som sätter honom på plats.
 
Att rida så är Eddie en väldigt mysig liten filur. Han är också väldigt varierande. Vissa dagar när jag ridit honom ringer jag Malin och säger att hon har en fantastiskt fin liten B-ponny, men andra dagar ringer jag och säger att han är fruktansvärd. Så spannet för hur ett ridpass kan gå är väldigt stort.
 
Det jag framförallt jobbar på med Eddie är att han ska jobba i en bra, stadig form och framförallt hålla den genom övergångar, fattningar och avbrott. Jag brukar jobba väldigt mycket med att han inte får racea iväg efter en sådan.
 
Lite bilder på Eddie och Carro:
 

Inzaghi "Zigge"

 
 
Inzaghi, eller Zigge som han kallas, är ett Svenskt varmblod född 2003. 28 April för att vara exakt. Zigge är e. Irco Mena, u. Comtessa och ue. Cortez. Den 18 Augusti 2014 blev han min då jag köpte honom av Ridskolan på Södertälje Ridklubb. Där har han stått i tre år och då gått som lektionshäst.
 
Zigge är en allroundhäst som är 184 cm hög. Som tur för mig är, så känns Zigge inte lika stor att rida som man skulle kunna tro. Förutom när han är mycket mycket pigg, då får man kämpa som en dåre. Han är en väldigt känslig och lyhörd häst som dessutom gillar att jobba. Hoppning tycker Zigge är mycket roligt och under sin tid på ridskolan har Zigge varit iväg och tävlat 100 cm och även tävlat 110 cm på hemmaplan. Han har då haft bra resultat, för att se dem kan du trycka HÄR. Med tidigare ägare har han tävlat upp till 125 cm, men då med en hel del fel eller uteslutning. Zigge hade inte varit med på någon dressyrtävling när jag köpte honom, vad jag vet. Men han har varit med på Pay & Rides på ridskolan.
 
Nu nästan ett år efter att jag köpte honom har vi hunnit starta upp till 110 i hoppningen och LA:4 i dressyren. Under våren 2015 deltog vi i vår klubbs lag i Division 2 dressyr som gick i LA:3 i grundomgångarna och LA:4 i finalen. Vi fick med oss fina procent och har hunnit bli placerade flertalet gånger. Vårt rekord är hittills 66,84% i LA och målet är att någon gång kunda starta Medelsvår C på godkänd procent och med glädje.
 
 
 
 
 

Om Sandra Enerstrand

Jag heter som sagt Sandra Enerstrand och är född 1989. Jag har hållt på med hästar sedan jag var 6 år, alltså började jag år 1995, och jag har inte haft något frivilligt uppehåll från det. 
När jag precis började rida red jag på en liten ridskola med ca 15-20 ponnyer/hästar. Min favoritponny hette Tinna och var en islandshäst. Hon finns fortfarande kvar där, född 1986. På den här ridskolan lärde jag mig grunderna och fick alltid höra att jag hade en himla fin sits i dressyren och att dressyren var min grej. Så jag blev helt enkelt dressyrryttare, och inte gjorde det mig något, för lite läskigt var det ju att hoppa över höga hinder.
På den här ridskolan träffade jag också min allra första superbästis, Jenny. Hon och jag började sen åka iväg med våra mammor på turridning på islandshästar. Det var inkörsporten till nästa del i min ridhistoria.
 
Genom islandshästridningen kom min mamma igång och började rida på allvar igen. Hon började också på ridskolan, och sen blev hon även medryttare i ett islandshäststall med fem hästar. När en av hästarna tråkigt nog fick tas bort på grund av en hagolycka, skulle ägaren skaffa en ny. Då bestämde vi att vi skulle köpa en liten islänning tillsammans med den familjen. Så kom min älskade Thrymur.
 
Även när vi hade skaffat Thrymur fortsatte jag att rida på ridskolan, men jag red även en hel del på Thrymur och de andra hästarna. Jag började umgås med min andra superbästis Emmelie, och vi var ute och red jämt. Vi busade i skogen och red oftast barbacka, vi byggde upp hinder och hoppade i full fart, vi red ner till stranden och badade med hästarna. Det var livet!
 
Tyvärr fick vi ta bort Thrymur efter några år på grund av en hälta som inte ville ge sig. Jag började då rida på en annan ridskola också, så att jag red på två ställen samtidigt. Den nya ridskolan var mycket större, med många hästar och ponnyer. Här var lektionerna uppdelade i ponnylektioner eller hästlektioner och jag började såklart på ponny, jag var "bara" 12 år.
 
Här fick jag börja i en grupp som jag snabbt flyttades från och hamnade i en dressyrgrupp som hade kommit mycket längre än mig. Dessutom var allihopa några år äldre än mig. I samma veva som jag började i dressyrgruppen kom en ny ponny till ridskolan, Timmon. Den var galen. Rädd för sin egen skugga, hoppade över solen som lyste in genom fönstrena, blev rädd om svansen blåste fram på honom när man red. Ja.. Efter en liten 
t
id hade han slängt av två tjejer som brytit benet. Sen skulle han gå på vår lektion. Jag minns det som igår. Världens bästa ridfröken Nussan frågade alla i vår grupp om någon kunde tänka sig att rida på Timmon, och alla tog ett steg bakåt och skakade på huvudet, utom lilla 
Sandra som inte för ett ögonblick trodde att hon skulle klara av den där galningen. Men Nussan såg mig och sa "Åh, Sandra, vad bra!" Med hjärtat i halsgropen gick jag och gjorde iordning ponnyn och tog sakta men säkert farväl av mina ben och armar, jag tänkte att jag ju ändå skulle vara inlindad i gips om en timme.
 
 
Ridpasset började, och det var kärlek på en gång. Både från min sida och från Timmons. Efter den dagen var vi oskiljaktiga, och jag red honom varje ridpass. Jag slutade på den andra ridskolan så att jag kunde gå två gånger i veckan och rida Timmon. Jag började vara med på lite dressyrtävlingar med honom, och de första gångerna sprang vi på helspänn. Det var MYCKET läskiga staket överallt, och bokstäver, och en DOMARE! Så småningom blev det bättre, och i slutet av året vann vi KM i dressyr. Lyckan var enorm!
 
Efter att vi vunnit vårt första KM blev det svårare att tävla Timmon, nu ville ALLA rida Timmon på tävlingarna. Det kändes väldigt tråkigt, men när några hade provat honom och insett att det inte var att bara åka runt och vinna, så fick jag tillbaka honom. Vi hann starta upp till LA innan jag började rida stor häst istället.
 
 
När det var dags att börja gymnasiet blev jag och min senaste superbästis Katta erbjudna att söka en naturvetenskaplig linje med inriktning Elitidrott(Ridning) Det nappade vi givetvis på, men tog det som nummer två. Först hade vi sökt till Södertäljes svåraste linje på den tiden. När gymnasiebeskedet kom så hade Katta kommit in på vårt förstaval och jag kommit in på ridlinjen. Som tur var så bytte Katta till min linje, så det var vi två och en tjej till på den linjen.

 
Samtidigt som hela gymnasiegrejen drog igång blev jag medryttare på en stor häst (som egentligen är ganska liten) som heter Marion. Marion har jag MYCKET att tacka att jag orkade hålla igång min storhäst-ridning. Jag fick nämligen en liten svacka när jag gick upp på stor häst, det var ju så svårt! Men jag kom ur det och det visade sig senare att jag visst skulle komma att gilla de allra största hästarna bäst.
 
Gymnasietiden blev mycket rolig. Vi red två förmiddagarna i veckan, tisdagar och torsdagar. Dessutom red jag två gånger i veckan på ridskolan, och två till tre pass i veckan hade jag Marion. Gissa om det blev en del ridning! Det komiska i det här också var att dressyrryttarna Sandra och Katta som började gymnasiet med inriktning ridning, fick lära sig att det minsann var en hoppinriktad linje. Andra året var målet att vi skulle hoppa en bana på 120 cm, och vi ansåg att 60 cm var ganska lagom. Det här gjorde att iv fick börja träna hoppning så mycket det bara gick. Dock sänkte dom kravet till att vi skulle hoppa en bana på 110cm på tävling, eftersom att ingen ridskolehäst egentligen hoppade 120. Vi kämpade och kämpade och i slutet av året gick jag in i min första 110.
 
Samtidigt som jag gick ridlinjen på gymnasiet blev jag erbjuden jobb som ridlärare på ridskolan. Det var lördagsjobb med nybörjar-grupper och märke 1 grupper. Jag visste ingenting om att hålla lektioner, men jag hade ju ridit ett antal i mitt liv, så jag körde på. Det gick riktigt bra och jag fick många elever som tyckte om mig.
 
Till sommaren efter studenten gick jag sen ridledarutbildningen på Strömsholm, och det var tre intensiva veckor jag hade. Första hästen jag hade med mig var helt galen när vi var där, och efter fyra dagars konstant bockande, hoppande och sparkande (hela dom två stycken tvåtimmarspassen vi red om dagen) blev min instruktör så arg att han skickade hem min häst. Istället fick jag med mig Norson, en snäll, rätt stel häst som hoppade mest på vilja. Vi skulle i slutet av kursen ta oss över en bana på 100cm, med trippelbarr och allting. Vi skulle också ta oss runt en terrängbana och ja. Normalt sett hemma hoppade han oftast inte mer än 80cm och aldrig terränghinder. Men det gick jättebra! Vi gick felfritt i hoppningen och hela terrängbanan var han så glad så jag trodde att han skulle spricka.
 
Efter gymnasiet träffade jag en dam vid namn Inger. Hon har verkligen betytt mycket för mig och min ridning. Inger hade nämligen en unghäst vid namn Fiffi (Faithful). Den här unghästen var 3 år och hade blivit sutten på i skritt, trav och galopp, för något år sedan. Sen hade hon gått i hagen. Jag började hänga ute hos Fiffi och Inger, och efter ett tag började jag rida Fiffi. Jag som aldrig suttit på en unghäst. Men det gick bra, och vi kom så långt att vi kunde göra öppna och sluta, och vi startade en LB dressyr tillsammans. Det sista jag hört om henne var att hon var i Holland och tävlade.
 
När jag slutade rida Fiffi började jag ta hand om en stoooor häst vid namn Casla. En jättefin dressyrhäst som tävlat SM och sånt. Ägaren var gravid och därför red jag henne. Efter att bara ha ridit henen några få gånger startade jag en LA i KMet på ridklubben. Vi vann. Fina häst!
 
Efter Casla återgick jag till att bara rida på ridskolan en gång i veckan, vilket var en ganska stor förändring från de senaste åren. Tyvärr skadade jag mig efter att ha kraschat in i ett hinderstöd, och fick operera knät. Jag var då borta i ett halvår ungefär. När jag började igen började jag med att efter att ha ridit två gånger på träning ställa upp i en pay n jump 90 cm och det gick KALASBRA! Så då var jag igång igen.
 
Året efter var jag inne på en pay n jump och gjorde mitt livs mesigaste avramling, men tog emot mig med armen, som böjdes åt fel håll och armbågsleden hoppade ur. Jag kunde inte rida på några månader.
 
När jag fick börja rida igen träffade jag min kollega Sophia som erbjöd mig att komma och rida på hennes fina gamla dressyrhäst Rolle (Roi Du Moulin) men jag trodde inte att hon menade det, så jag tänkte inte så mycket på det. Efter ett par dagar kom ett sms från Sophia där hon frågade om jag ville komma ut. Det ville jag. Väl ute där så pratade, och pratade och pratade vi, och kom fram till att vi faktiskt var rätt lika. Efter det började vi umgås en hel del och jag red Rolle ganska mycket.
 
 
Någonstans här började jag även coacha vår ridskolas ponnycupslag i hoppning. Något som jag verkligen skulle tycka var roligt. Ponnycupen är en fantastiskt rolig tävlingsform för ridskoleryttare, och jag älskar att ha mitt egna lag som jag hjälper. Från början brukade vi förlora elelr ligga i botten. År 2013 ligger vi i topp. Superkul!
 
Under tiden som jag red mycket hos Sophia skaffade min vän Malin en liten ponny till sina döttrar. Wille. Jag fick rida honom ett par gånger, och startade även en LB-dressyrtävling på honom. Söta lilla ponnyn gjrode så gott han kunde! Efter ett tag sålde dom Wille och köpte istället Gonzo. En pigg, maffig fälttävlans-c-ponny, som känns som en stor häst. Honom har jag hjälpt till med en hel del och startade även honom i dressyr. Det blev både LB och LA på fina procenter. Superkul! Gonzo har på den tiden jag känt honom kommit att bli en stor liten kärlek för mig. Han är den goaste, raraste lilla ponny jag någonsin mött tror jag. Han frsöker alltid, gör alltid sitt bästa och vill alltid väl. Om jag hade barn skulle jag vilja att dom hade en egen Gonzo.
 
I Januari 2013 blev jag tillfrågad om att hjälpa till med en häst som heter Einstein. Det var en gammal elev till mig som hade hästen, och det var en egentligen rätt fin häst, om än NÅGOT oriden just då. Han hade tydligen hoppat 160 och gått rätt högt i dressyren också, jag vet inte så himla noga. En av hans tidigare ryttare är i alla fall John Hickey. Just då var han som sagt väldigt oriden, och vi kämpade med att få honom starkare och att bygga mer muskler.
 
Första gången jag red ett bomarbetspass med Einstein var det nästintill omöjligt. Han bara drog iväg med huvudet rätt upp. Jag tänkte verkligen att det här aldrig någonsin skulle gå. Men jag kämpade vidare, och det är jag glad att jag gjorde. Jag red Einstein i ett år, och under den tiden lyckades vi starta några hopptävlingar, bland annat division 3 med två andraplaceringar, och även en 110-runda. Vi hann också vara med på dressyr-KM och lyckades plocka 67% i LB.
 
Den 18 Augusti 2014 blev jag ägare till min första alldeles egna häst, Inzaghi eller Zigge som jag kallar honom. En stilig herre på 185 cm som i tre års tid gick på ridskolan där jag har jobbat och ridit. Zigge är efter Irco Mena  Cortez och är en lite känslig kille som älskar att hoppa, men även att jobba i dressyren.
 
I bloggen här kommer ni att få följa min och hästarnas utveckling. Mina framsteg och mina bakslag. Mina tankar och mina drömmar. Mina åsikter och mina önskningar. Helt enkelt allt som just jag funderar över just då.