Det här med fram- & avskrittning

Hur gör ni? Skrittar ni fram till häst? Till fots? Har ni kanske en skrittmaskin? Och varför gör ni som ni gör? Jag tycker det här är ett jätteintressant ämne!
 
Jag själv brukar nästan alltid skritta fram genom att promenera med Zigge. Helst av allt gör jag det på annat underlag än det jag ska rida på. Exempelvis promenerar jag gärna Zigge på parkeringen som är hård grusväg om jag ska rida på utebanan. Eller promenerar i skogen om jag ska rida i ridhuset. Efter minst tio till femton minuter sitter jag sen up och skrittar uppsuttet en bit och sen börjar jag skrittjobba. Flyttar för skänkeln och sådant. Totalt blir skrittiden helst ca 25 minuter, men beroende på pass kan det bli allt ifrån 20 till 40 minuter.
 
När jag ska skritta av Zigge sitter jag alltid av. Det är väldigt få gånger jag suttit till häst under avskrittningen. Jag vill hellre sitta av, spänna upp sadelgjorden eller helst ta av sadeln helt och låta Zigge promenera utan att jag använder honom som stol.
 
Att jag gör på det här viset är för att det känns bäst för oss. Zigge är så pass rutinerad att jag inte behöver sitta på honom en stund innan vi börjar jobba, som det kan vara med en unghäst. Dessutom passar det ganska bra för mig att promenera oxh själv bli lite varm i kroppen innan jag sitter upp och ska vara rörlig i kroppen. Sitter jag på Zigge blir jag ju itne alls i närheten av lika uppvärmd som om jag promenerar. Sen känns det på något sätt bra att väva in både andra underlag, andra platser och att han inte behöver ha något på ryggen innan han blivit lite varm. Men jag har ingen forskning att basera det med ryggen på. Men det känns bra och det räcker ofta långt. Hur gör ni?
 
 

Så himla intressant...!!

 
Något jag slås av är all denna okunskap och att folk med så lite kunskap tycker sig ha rätt att lägga sig i och komma med "tips" som är helt galna? Ända sedan bloggen blivit ännu lite större har jag fått en del kommentarer där jag nästan blir rädd för vem som sitter där ute och tycker till. Nu är jag så pass trygg i mig själv och i min kunskap att jag inte tar åt mig när någon bara hasplar ur sig något sådär, men tänk alla duktiga unga ryttare där ute som lägger ut en film på sin ridning och sen får en sån kommentar!? Tänk om de tror på det!? Varför finns det mäniskor som har det behovet att trycka ner folk ända ner i skosulorna? Jag hoppas att de skäms!
 
Något som också är skrämmande tycker jag är att alla dessa "konstruktiva" kommentarer som jag får, för ja, det är nog så de själva vill få det att framstå. Man trycker ner och sen kommer man med ett sjukt förslag på förbättring och menar att man "i all välmening" säger det negativa... Hur kommer det sig att alla, och då menar jag verkligen ALLA, dessa kommentarer är anonyma? Om man nu säger något i all välmening och uppmuntran... Kan man då inte våga stå för det med sitt namn? Fast vi alla vet ju varför... För man vågar inte stå för det. Man menar det inte alls i all välmening och man skulle för sitt liv aldrig våga säga det där rakt ut till personen man kommenterar hos. Förmodligen till stor del för att man faktiskt är medveten om att man kanske inte har helt rätt i sitt uttalande och syftet med kommentaren var inte alls att hjälpa ryttaren på vägen, utan snarare att få den att bli osäker och nedstämd. Usch! Skäms på er!
 
Men.. Till er fina människor som FAKTISKT kommenterar i all välmening och uppmuntrande och genuint tipsar om saker. Stor eloge till er! Det är fantastiskt att vilja dela med sig av bra saker och en underbar egenskap att kunna berömma andra! Heja er!
 

I huvudet just nu:

 
Något som är så otroligt svårt tycker jag är framridningar! Jag tycker det är svårt att få till en riktigt bra känsla och att verkligen komma hela vägen fram till den lösgjorda hästen som är lagom uppvärmd, har hunnit testa på de moment man vill, och ha allt detta klart i perfekt tid tills det är dags att gå till banan. En hel vetenskap.
 
Något jag slås av är hur många störningsmoment det finns för mig på en framridning. Jag måste verkligen bli bättre på det här. Jag har sååå svårt att rida bra när jag möts av något av detta. Eller snarare någon av dessa. För oftast är det personer. Jag skulle behöva glömma alla andra och gå in i min bubbla. Folk pratar ofta om den, sin bubbla. Jag har ingen bubbla. Jag har aldrig haft, men jag skulle gärna vilja hitta den där bubblan. För visst måste väl även jag kunna lära mig att hitta dit? En väg är nog att sluta sitta och hitta dessa personer nedan.
 
  • TräningsTea
Man skulle ju kunna hoppas att den här personen försvann när man kom upp något i klasserna, men icke. Personen som har med sig sin tränare som står och skriker rätt ut, går in på banan och ska fixa och dona och instruera. Som att de ska ha en träning här på framridningen. Som ska fixa problemen de alltid verkar ha svårt med. Jag är ledsen hörni, men fungerar inte skolorna hemma så är framridningen inte rätt plats att ta igenom det.
 
  • HörlursHanna
Personen som har sin tränare med sig och som ändå tänkt ett steg längre än personen ovan. Har tränaren i hörlurar och tränaren håller sig på sin plats. Toppen! Dock blir det fel i alla fall när resultatet blir att ryttaren gör exakt som tränaren säger och alltså slutar ha koll framåt. Man är på väg attt krocka åtskilliga gånger med denna person eftersom man inte får någon kontakt med den.
 
  • BästBerta
Personen som anser sig ha vunnit klassen redan innan den börjat. Kommer in på framridningen och har företräde i allt. Oavsett gångart eller varv så har den här personen företräde. Skulle du hålla dig till reglerna och då råka korsa väg med denna person får du onda ögat och en fnys.
 
  • YrväderYrsa
Personen som inte riktigt känner till högerregeln. När håller man egentligen höger? Gäller det i alla gångarter? Yrvädrets fördel är dock att man på långt håll ser att den inte har någon som helst tanke på att hålla höger, utan kör på sitt race. Oftast.
 
Känner ni igen dessa personer? Vilken är er värsta att möta på en framridning? Eller har du kanske inte mött någon av dem? Då är nog chansen stor att du är en av dem ;)
 
 

Vikten av en bra sits

Som ni vet tjatar ju jag rätt mycket om att det är så viktigt att ha en bra sits på hästen. Och med bra sits menar jag att kunna sitta ner i alla gångarter i den lodräta sitsen, med alla kroppsdelar på rätt ställe. Att kunna sitta stilla och följa med i hästens rörelser och att ha så pass mycket kroppskontroll att du själv kan välja exakt hur mycket, var och när du vill påverka hästen med dina hjälper. DET är för mig en bra sits. Du ska kunna sitta på vilken häst som helst och sadel ska inte spela någon större roll. Självklart måste ju sadeln uppfylla minimikraven för att du ska kunna ha en bra sits(alltså inte göra att du faller i bakvikt eller liknande)och självklart blir det lättare att få en bra sits om du har en grymt bra sadel som passar dig som handen i handsken. Men på det stora hela ska sadeln inte spela någon jätteroll. Det dummaste jag hört är typ "Jag kan inte sitta i en dressyrsadel".
 
Varför jag tycker att en bra sits är så otroligt viktigt är för att när vi ska ge en hjälp till hästen är ju det enda vi gör att vi ändrar sitsen jämfört med ursprungssitsen. Alltså, vi flyttar någon kroppsdel till ett annat läge än den "ska" vara på, och sen flyttar vi tillbaka den. Om vi då har en dålig eller ens halvdan ursprungssits på hästen, hur ska den då veta när vi vill något? Tänk dig att du sitter mitt över hästen med båda skänklarna intill hästen, men i ett avspänt läge. Du följer med i hästens rörelser. Om du då lutar dig lite åt sidan och trycker till med motsatt skänkel så kommer ju det här bli supertydligt för hästen. Om du istället tänker dig in i en situation då du sitter lite på sned och alltså har ett större tryck med ena skänkeln än den andra, samt har lite svårt att följa med i hästens rörelser. När du då vill göra samma sak behvöer du ju alltså luta dig lite mer åt sidan och trycka lite mer med motsatt skänkel. Det kommer ju inte alls bli lika tydligt för hästen som det tidigare alternativet.
 
Om vi inte har en bra sits där vi inte inverkar på hästen alls när vi inte ger någon hjälp, kan vi verkligen då kräva att hästen ska lyssna för minsta hjälp? Om vi redan från början sitter snett i sadeln, kan vi då förvänta oss att hästen ska känna när vi faktiskt lutar oss åt sidan med flit och när vi bara gör det för att vi råkar? Kan vi kräva av hästen att den ska lyssna för skänkeln när vi lägger till den när vi i tio minuters tid har suttit och knackat med skänkeln utan att egentligen mena något? Jag anser att svaret är NEJ.
 
Så mitt mål för 2016 ska bli att få till den där grymma sitsen. Jag måste nog ändå säga att jag har ganska bra sits som utgångsläge, men jag har också mååånga förbättringspunkter. Jag har lätt att hålla händerna för nära kroppen och för långt ner. Jag har lätt att hamna med skänkeln för långt bak eller bli för långsam. 2016 ska jag göra till det året då jag befäste en grymt bra sits och övade sitsen varje ridpass. Heja heja! Vilka är med mig!?
 
 
Här ser ni en sak jag försökt jobba på och förbättra.Mina händer.Jag vill ha dem som på bilden till vänster, men när jag blir trött eller så faller jag lätt tillbaka till gamla spår och kör med handställningen till höger. Som ni ser faller typ hela sitsen då. Det är viktigt att hitta sin grej att förbättra. För mig blir hela min sits bättre om jag får koll på handställningen.
 

Ridtröjor...

 
Ja alltså, nu bara måste jag ta upp det här! Jag blir helt galen! Jag har suttit och tittat på fina ridtröjor, och då pratar jag om långärmade, lite tjockare tröjor. Eller som jag brukar säga: Tjocktröjor. Det finns ju en hel uppsjö med snygga märken som ju skapar sjukt snygga tjocktröjor för att ha att rida i. Jag kan hitta huuuuur många snygga som helst, men ändå ingen alls. För så fort jag hittar nån jag tycker är snygg så kommer vi till problemet:
 
Vem skapar en ridtjocktröja med luva!?
 
Varför ska man ha en ridtröja med luva? Vem med någorlunda normal stil använder ens någonsin luva? Och speciellt när man rider? Den hänger och slänger och guppar och är allmänt störig. Den kommer oftast med någon form av snören som fladdrar runt, och allra helst ska dessa snören ha någon hård metallklump längst ner som far runt och slår i ansiktet eller hjälmen. Har du provat att ha långt hår och rida med en tröja som har luva? Lycka till att borsta ut det håret sen. Fågelbo är bara förnamnet. På sommaren då? När det är lite varmare men ändå så man måste ha en tjocktröja... Skapligt varmt blir det under den där luvan och resten av kroppen fryser. På vintern behöver man oftast en jacka eller väst ovanpå för att hålla värmen. Hur knögligt blir det inte i nacken då med en luva? Varför kan man inte skapa en tröja utan luva som inte är fleecetröja!? Fördelar då...? Jag kommer inte på en enda.... Så åter till frågan...
 
Vem skapar en ridtjocktröja med luva!? Vad är anledningen!?

Vem vill du vara?

 
Åh, jag har senaste tiden gått och tänkt mycket på en grej. Det är det här med beröm och bestraffning för hästen. Ja, jag vet, nu kommer ett till sånt här inlägg där jag tjatar om vikten av beröm. Men det är SÅ viktigt enligt mig. Åtminstone någon gång per vecka ser jag en ryttare som alltid är osams med sin häst. Jag har nog, utan att överdriva, aldrig sett den här personen vara sams med sin häst längre tid än de är osams under ett och samma pass. Nu säger inte jag att jag har någon koll på hur den här hästen är, kanske behöver den ridas så, men jag har ju å andra sidan sett den vara 100% överens med annan ryttare. Men alla är vi olika. Det handlar bara om vem du som ryttare vill vara och vilken väg du vill ta för att komma framåt.
 
Jag själv väljer alltid vägen som består av uppmuntran, positivitet och beröm. Jag vill att min häst och jag kommer framåt i vår utveckling för att vi har roligt, att vi är sams och att vi får vara nöjda med varandra när något blir bra. När något går mindre bra lägger vi det på vårt erfarenhetskonto och sen går vi vidare och kämpar på. Den andra vägen som handlar om att på ett aggressivt sätt pressa och kräva - det är inte den ryttaren jag vill vara. Självklart är det inte alltid lika svartvitt, men det lutar alltid lite mer åt ena hållet.
 
Jag tror stenhårt på den gamla storyn om eleven som ska lära sig klockan. Jag misstänker att ni säkert hört den förr om inte rent av läst den här i bloggen tidigare. Men vi drar den igen. Tänk er att en lärare ställer sin unga elev frågan om vad klockan är. Eleven svarar då 13.00. (I själva verket kan vi säga att klockan är 13.03) Utan att säga något annat ställler läraren samma fråga igen till eleven. Den här gången svarar eleven att klockan är ett. Läraren tittar på eleven och ställer samma fråga igen och eleven svarar då att klockan är tre minuter över ett. Läraren frågar ytterligare en gång och eleven svarar att klockan är 13.03. Nästa gång läraren frågar kommer eleven svara att klockan är lunchtid och såhär kommer det att fortsätta tills läraren ger eleven någon sorts bekräftelse på att eleven har svarat rätt. Tills dess kommer eleven att fortsätta ändra sitt svar för att försöka pricka rätt på vad läraren vill ha för svar. Varför skulle inte hästarna fungera på liknande sätt?
 
Med andra ord, när jag arbetar med en häst väljer jag att ge beröm hellre för ofta än för sällan. Jag tycker att hästen har rätten att få veta när den gör rätt. Hur ska den kunna gissa sig till att den gör rätt om vi hela tiden begär samma sak igen och igen och igen utan att bekräfta att den gjort rätt? Sen kan man ju också ställa sig frågan hur man får en positiv häst genom att alltid bli arg, sparka, dra och liknande. En häst som vid varje ridpass utsätts för dessa saker kommer ju aldrig tycka att det blir roligt att arbeta och ekipaget kommer att hamna i en negativ spiral där det bara går sämre och sämre. Jag tror att det är SÅ viktigt att ha roligt tillsammans för att komma någonstans. Det är alltså LIKA viktigt att hästen har roligt som att du själv har roligt. Därför när jag gör lite svårare grejer med Zigge och han börjar kännas lite less på mig så avbryter jag och tar en långsida i full-fart-galopp som jag vet att han älskar, och vips så har vi hittat tillbaka till glädjen och det roliga i att kämpa vidare.
 
Glöm aldrig det.

Spö eller inte spö?

 
Ja hörni, hur tänker ni? Ska man rida med spö eller inte? Det här är någonting jag funderar ganska mycket över. Det finns ju alla sorters inställning här. Antingen är man en person som aldrig rider med spö, eller en som bara tar ett spö i handen av vana. Vissa har spö ibland, andra har det beroende på vilken häst man sitter på. Jag tänkte ge er min bild av att rida med spö.
 
Jag anser att man i största möjliga mån ska rida utan spö om det går. Spöt ska ju vara en förstärkande hjälp till ryttaren och för mig innebär det att den bara ska användas (alltså finnas med i utrustningen) om den behövs. Därför tycker jag att man endast ska ha spöt för att förstärka under de delar av passet då man behöver vara extra tydlig.
 
Anledningen till att jag inte gillar att man har ett spö i handen för att "det skadar ju inte att bara hålla i det" är att jag faktiskt visst tycker att det gör det. Det kanske inte skadar någon, men det förstör absolut din ridning. Jag tycker att spöt inger en falsk framåtbjudning/lydnad i hästen, även om du bara håller spöt stilla och aldrig lägger till det. Hur många gånger ser man inte ryttare på framridningen i dressyren ha spöt i handen, hästen är grym på alla sätt och vis och ryttaren får en känsla som är härlig. Precis innan starten lägger ryttaren ifrån sig spöt och hästen dör inne på banan. Såklart att den gör det, för man har ju hittat känslan med vissa hjälpmedel för att kommunicera, och tar du plötsligt bort ett av dem så måste du ju ändra hela din ridning. Klart att hästen inte reagerar/svarar på samma sätt när du tagit bort en del. Du skulle ju aldrig exempelvis plocka bort sporrarna precis innan start.
 
Jag gör alltid så att jag tar med mig ett spö till ridbanan och lägger spöt så att jag kan ta det om jag behöver det. Jag börjar rida fram utan och känner jag att jag inte får det gehör jag vill från hästen, då kan jag ta spöt för att få hjälp att förstärka mina hjälper och slippa bli klämmandes. Jag jobbar då med framåtbjudningen eller lydnaden eller det som jag kände att vi brast i och när jag känner att vi fått till det så lägger jag ifrån mig spöt. En viss skillnad kan då såklart uppstå i kommunikationen mellan mig och hästen, eftersom jag tagit bort ett av hjälpmedlen till att kommunicera. Men då fortsätter jag att arbeta på samma sätt, och fungerar det igen så låter jag det vara så, annars tar jag spöt igen.
 
Hur tänker ni med användandet av spö vid ridningen?

När får man lägga sig i?

 
Någonting som jag förvånas ganska mycket över nästan dagligen är hur stort behov folk har av att lägga sig i andras hästhållning. Det verkar liksom vara allmänt accepterat att man som utomstående har rätt att lägga sig i precis hur mycket man vill om hur andra människor tar hand om sin häst, sin utrustning och vad man har för rutiner. Jag köper till 110% att man får tycka och tänka vad man vill om andras sätt att ta hand om sin häst, men jag köper inte att man tror sig ha bättre koll på vad som är rätt för någon annans häst.
 
Jag skulle önska att folk i allmänhet hade en annan inställning. Tänk vad mycket trevligare stallmiljöer vi skulle kunna ha om alla bara utgick från att alla människor alltid gör sitt bästa för att ta hand om sina hästar på absolut bästa sätt utifrån hästens behov. Vi skulle slippa många otrevliga diskussioner på alla möjliga forum på internet, våra unga ryttare skulle inte behöva oroa sig på samma sätt för vad andra ska säga om hur de rider och vi skulle få mycket bättre stämning. Varför trycka ner varandra?
 
Självklart tycker även jag att det är en jättebra grej att alla känner ansvar för alla hästar i ett stall och självklart ska man lägga sig i om en häst faktiskt far illa.
"Men när är det egentligen okej
att lägga sig i? Var går gränsen?"
Om hästen tar skada av någonting så tycker jag absolut att andra har rätt att lägga sig i. Om saker blir farligt för andra runt om kring - Absolut, varsågod och lägg dig i. Men om man väljer att alltid rida sin häst på morgonen? Om man väljer att matcha sitt röda schabrak med två gröna benlindor och två blå. Om man har ett täcke på hästen eller inte? Om man väljer att rida ut varje dag eller att låta hästen vila en vecka mitt i säsongen? Är det verkligen en så himla big deal?
 
Om man nu då känner ett behov av at ändå lägga sig i, vad är den bästa kanalen att gå? Ska man prata med personen direkt? Ska man prata med stallägaren? Ska man skicka ett anonymt mail? Men framförallt.... Vad säger man? Hur lägger man upp det? Personligen väljer jag alltid förhållningssättet jag beskrev ovan. Jag utgår från att personen helt enkelt gör sitt bästa och har en tanke/anledning bakom sitt handlande. Om en hästägare väljer att ha ett täcke på sin häst utgår jag från att hästägaren har upplevt att hästen behöver ha ett täcke på sig. Om jag själv upplever att hästen inte alls behöver ha ett täcke på sig skulle jag då hellre ställa frågan vad anledningen är till att hästen går med täcke snarare än att säga till personen att hästen har för mycket täcke på sig. Det kan ju vara så att det finns en helt logisk förklaring till det hela. Kanske till och med en veterinärordination?
 
Hur tänker ni? Har ni upplevt samma saker som jag?
 
OBS! Texten ovan har ingenting att göra med min egen stallsituation. Jag har fortfarande fantastiska stallkompisar i vårt stall!

Du lär dig av att lyckas

 
För ett tag sedan fick jag höra ett citat som verkligen satte ord på mitt sätt att tänka. Personen i fråga sa "Du lär dig av att lyckas" och jag känner att det är så sant. Många gånger pratar man om att man lär sig av sina misstag, att man måste våga misslyckas för att komma vidare och lära sig något osv. Självklart ligger det sanning även i det, men lär dig av misstag i all ära. Du måste ändå få känna på vad som är rätt för att lära dig.
 
Tänk dig in i en situation där du ska lära dig att rida en skänkelvikning. Din instruktör står och förklarar hur du ska göra och du föreställer dig. Du jobbar på och ena gången vek hästen halsen och gick rakt fram med kroppen, nästa gång var hästen stel som en pinne, gick långsamt och helt åt sidan, eller så kom bakdelen före. Du och hästen får inte er kommunikation att fungera helt enkelt. Din instruktör fortsätter att hjälpa dig. Till slut hittar du flytet och får till en jättebra skänkelvikning. Där och då kommer du ju vilja få en bekräftelse från din instruktör att det blev rätt. Och nästa gång du vänder upp för att göra en ny skänkelvikning går det lite lättare, för du vet vad du letar efter. Alltså har du använt en kombination av att lära dig genom att testa/misslyckas och att faktiskt lyckas.
 
Det här tankesättet försöker jag vara noga med att ha på hästarna jag rider. Dels för min egen skull såklart, att jag ber min tränare om feedback när jag har gjort rätt eller inte. Men framförallt att ge hästen ett kvitto på när det blev rätt. Därför kan jag ibland se ut som en riktig mupp när jag överöser hästen med klappar och beröm och kanske till och med en godis. Men jag tycker att det är jätteviktigt att hästen får veta när den gör rätt. Det blir inte alltid rätt även om man försöker, och jag vet själv att jag inte är den perfekta ryttaren som verkligen ger alla hjälper 100% korrekt. Ibland råkar jag sitta lite snett, ibland råkar jag trycka till med skänkeln i fel läge, ibland glappar jag i handen. Det är naturligt och vi alla gör det. Men att jag då förväntar mig att hästen ska kunna skilja på när jag lägger min vikt medvetet någon centimeter åt sidan och när jag omedvetet lutar mig nån centimeter åt sidan... Det är för mig att ställa orimliga krav på hästen.
 
Jag utgår alltid från att hästen generellt vill göra sitt bästa. Hästen vill också lyckas. Hästen vill också vara duktig. Att då inte berömma den när den gör rätt tror jag bara straffar ryttaren själv. Att ge hästen kvittot på att den gör rätt gör ju att den kommer fortsätta vilja göra den saken. Så jaa, de gånger ni tycker att jag klappar min häst lite väl mycket, då har vi nog precis lyckats göra något som vi har lite extra svårt för.
 
En annan aspekt i det här är också det här med att alltid pusha och tänja gränsen. Jag tycker verkligen inte att man alltid måste ha superhöga mål vid ridpasset. Om det man skulle öva fungerar toppenbra, så behöver man inte alltid ändra sin plan och då "ta tillfället i akt" att öva något annat som är svårt. (Även om det såklart också är något jag gör ibland) Men ibland tycker jag att det är viktigt att lägga ribban lågt och låta både sig själv och hästen bara få just lyckas med uppgiften. Att få känna sig som OS-ekipaget på den grejen man skulle göra. Att sluta när man känner sig på topp. Det bygger självförtroendet och gör hästen mer positiv till arbete. Tänk dig själv att alltid få känna att du inte riktigt räckte till. Det orkar ingen människa, varför skulle en häst orka det?

Ridpasset 6 september - Zigge

 
Igår var det ett spännande ridpass. Haha, minst sagt! Som ni vet har ju Z inte varit alltför lydig på sistone, och dagen innan fick vi ändå till ett rätt bra pass.. Efter en stund. Men då tänkte jag att han kanske skulle vara lite trött nu, men oj vad fel jag hade. Han var så pigg. Och så all over the place, att det liksom aldrig blev bra. Jag longerade inne i ridhuset då jag var i stallet så sent så det var mörkt ute, och han sprang på som bara den. Och sen när jag red fick jag inte till typ någonting. Han var pigg och ville absolut inte gå lugnare än ökad galopp. Men, men.. Detä r bara att bita ihop, lägga passet på erfarenhetskontot och tänka att det är en ny dag med nya möjligheter idag. Haha!
 
Passet gick helt enkelt inte ut på något annat än att hitta takt, tempo och fokus.Och nej, vi hittade nog inte något av det typ. Men jag får skylla mig själv. Jag hade en hel del annat i huvudet och jag var ute på krogen och dansade hela natten innan.. Inte världens bästa uppladdning. Så jag kan verkligen inte skylla på Zigge faktiskt. Det är väldigt viktigt tycker jag, att man börjar med att titta på sig själv. Oftast, nästan alltid, är det faktiskt ryttarens prestation som brister och vi överför helt fel energier till hästen. Så, det här passet tar jag på mig och skärper mig till idag. Bakläxa.

Sommar

Jag är ingen åsiktsmaskin här på internet. Jag skriver inte alltid ut mina åsikter i ett kraftfullt inlägg, men nu vill jag göra det. Jag är lite less (och lite mörkrädd) för vissa människors inställning. Jag har fått en del frågor om Zigge och om han skulle ha gå på bete om han inte varit skadad. Svaret är att nej det skulle han inte ha gjort. Ibland när jag svarar det till folk så får jag en märklig blick tillbaka och ett dröjande "okeej....". Det gör mig väldigt fundersam. Jag skulle aldrig säga så till någon som väljer att ställa sin häst på bete. (OBS, det här inlägget är absolut inte riktat mot de jag står i samma stall som, de flesta där är väl insatta i Zigges situation och skulle aldrig ifrågasätta mig. Jag har fantastiska stallkamrater)
 
Jag anser att man alltid måste utgå från hästen när man tar det beslutet. Jag hoppas och tänker förutsätta att alla hästägare känner sina hästar bättre än andra. När jag hade tagit beslutet att Zigge inte skulle gå på bete så gjorde jag givetvis det utifrån hans behov. Vad är bra för Zigge, psykiskt och fysiskt? Jag står här med en häst som mår fysiskt dåligt av att inte röra på sig ordentligt varje dag. Min häst är stor, han är inte superung och han mår som allra bäst när han jobbas ordentligt. Att släppa honom på bete i en hage där jag inte har en aning om ifall han rör sig tillräckligt mycket (alltså aktiverar framför allt sina bakben) bara för att man "ska" låta hästen gå på bete över sommaren, eller ännu värre "för att jag vill ha lite semester" känns för mig helt sjukt. Man har inte semester från hästen. Hästen är ditt ansvar varje dag året om. Sen kan man självklart låna ut och hitta andra lösningar, men att välja att sätta hästen på sommarbete för att man själv ska ha semester och med noll tanke på vad hästen har för behov, DET är för mig en konstig sak att göra.
 
Så till er som undrar,NEJ, Zigge hade inte åkt iväg på bete över sommaren även om han inte hade varit skadad. För mig är det en självklarhet att inte ställa av honom eftersom jag vet att han inte mår bra av det. Sen kan man absolut ha sin häst på bete och ändå rida ordentligt, men jag hade inte heller något sådant bete planerat till honom heller. Och självklart, ni som valde att ha era hästar på bete, jag menar inte att ni gjort fel, absolut inte. Jag utgår från att ni gjort det som passat bäst för era hästar. Vissa hästar är i stort behov av att få den där extra långa vilan. Så kan vi bara enas om att alla hästar har olika behov och att det inte finns något man "ska" göra för sin häst?
 
Zigge i sin utebox i somras när hans vanliga målades om. Jag tycker inte han ser det minsta olycklig ut faktiskt.
 

Sandra svarar: Varför vilar aldrig Zigge?

"Varför vilar aldrig Zigge?" "Uteritt är inte samma som att vila" "Är du inte rädd att Zigge ska slitas ut av så mycket ridning på banan?" "Varför rider du bara ut en gång i veckan med vissa dagar går han två pass i ridhuset?" "De flesta hästarna har ju minst en vilodag i veckan, varför får inte Zigge det?"
 
 
Det enkla svaret är: För att jag upplever att Zigge mår bättre av att inte vila helt.
 
Det lite längre svaret kommer här:
Det här är ju frågor som jag får en del av. Varför Zigge aldrig vilar helt. Jag har skrivit ett inlägg om det här förut, men vi tar ett till här.
 
Zigge är ju en häst på 12 år, född -03. Han är alltså vad jag skulle vilja se som i sina bästa år! Varken ung eller gammal. Zigge är en stor häst, han är ju trots allt kring 185 cm i mankhöjd. Dessutom är han en häst som är proportionelig i sin kropp. Han har alltså inte bara långa ben eller så. Han är bara stor helt enkelt.
 
Att han är såhär stor gör att han ju har en hel del stooooora muskler som ska byggas, och jag är helt övertygad om att hans storlek bidrar till att han har lätt att tappa muskler. När han tappar muskler så blir han ju för svag och en svag häst kan ju leda till en mängd olika problem. Exempelvis att hästen blir oren.
 
Zigge har dessutom lite upphakningar på sina bakben, ungefär som shivering. Det här är inget jag har tagit med någon veterinär, utan det är väldigt uppenbart, men inte särskilt mycket. Det som händer är att när Zigge är ouppvärmd och lyfter sitt ben lite högre än vanligt så kan det ofrivilligt åka upp väldigt högt och skaka till. Det här är inget som Zigge gillar, men som tur är har det inte lett till några problem än.
 
Så länge Zigge blir uppvärmd ordentligt så märks inte den här bengrejen särskilt mycket. Det är att kratsa hovarna som är lite svårt. Men så länge han fått gå lite och röra lite på sig innan så är det lättare. Det är också lättare ju starkare han är i sin bakdel.
 
Hur som helst, de här två sakerna, muskler och ben, gör att Zigge mår som allra bäst när han får röra på sig. Och generellt tror jag att de flesta hästarna gör det. Dagens hästar härstammar ju från de gamla hästarna som levde på stäppen och rörde på sig hela tiden. Så himla mycket tror jag inte att det har förändrats. Men alla hästar är givetvis olika.
 
Därför väljer jag att se till att Zigge rör på sig ordentligt varje dag. Inte så att han blir helt galet sjöblöts-svettig, men så att han har promenerat ordentligt varje dag. På dagtid går ju Zigge i en hage med sina kompisar, och självklart rör han på sig i hagen. Men, jag känner att jag inte kan garantera att han går tillräckligt och aktiverar sina bakben tillräckligt i hagen för att sen itne göra något mer med honom. Att stänga in honom i boxen hela eftermiddagen efter att ha eventuellt rört sig i hagen känns därför inte som ett alternativ. Och hur kul tror ni dessutom att han har i sin box hela eftermiddagen/kvällen?
 
Så på Zigges "vilodagar" får han gå en sväng i skogen. Ibland bara i skritt, ibland i alla gångarter. Men då i ett lugnt mystempo. För att räkna uterittsdagen som vilodag ska det självklart inte vara värsta ansträngade passet. Utan tänk lite mer som ett pass han lika gärna kunde hittat på själv i hagen.
 
Därför har Zigge (nästan) ingen ren "stå-inne-hela-dagen-vilodag".
 
 

Sandra svarar: Vem äger Zigge egentligen?

 
Då och då dyker några återkommande frågor upp här i bloggen. Men det är bara roligt, det tyder ju på nya läsare :) Så nu skapar jag en kategori som heter Sandra svarar. Här kommer inlägg komma upp som svarar på era återkommande frågor. En återkommande är det här med Zigge och ridskolan, så den tänkte jag börja med att reda ut nu.
 
Det enkla svaret är att det är jag som äger honom och att ridskolan lånar honom te dagar i veckan. Det långa svaret kommer här nedanför;
 
Till att börja med kan vi reda ut frågan om hur allt med ridskolan och Zigge egentligen hänger ihop, och jag tänker att vi tar allt från början. För ganska precis ett år sedan red jag hästen Einstein, men valde av olika anledningar att sluta rida honom. Jag gick då över till att rida på vår ridskola. Dock blev det inte lika roligt längre då jag och Einstein fått ett bra band och så, det går liksom inte att jämföra. Jag ledsnade lite och var på väg att ge upp ridningen. Jag hade inget sug eller ekonomi till att köpa en egen häst heller. Jag sa upp min ridskoleplats med min tränade godkände det inte. Jag fick lova att ge det till sommaren. Sommaren kom och jag kände likadant...
 
När det blev dags för sommaruppehåll på ridskolan sa jag upp min plats igen och min tränare var inte förvånad. Vi stod då utanför ridskolehästen Zigges box.(Som jag aldrig ridit) Min tränare tyckte att det var tråkigt att jag skulle sluta helt med hästar och skojade om att jag ju kunde köpa Zigge som de behövde sälja. På något sätt blev det så att vi kom överrens om att jag skulle sätta igång honom efter hans bete. Det gjorde jag och blev fäst direkt.
 
Dessvärre hade jag ju inte alls planerat för att köpa en häst. Det gjorde att jag inte hade stallplats, inte hade planerat min ekonomi för ett hästköp och jaa, en massa sånt. Jag höll precis på att flytta ihop med Jonn vilket gjorde att jag inte alls visste vad jag hade för boendekostnader framöver och allt var liksom rörigt. Jag var inte säker på att jag hade råd att ha en häst. Efter mycket räknande och många "om ifall att budegetar" så kom jag tillsammans med ridskolan fram till att jag chansar på att köpa honom. Men att ridskolan hyr in honom på några lektioner i veckan. Det gjorde ju att jag fick lite bättre ekonomi och att jag dessutom fick ha kvar honom ett tag på ridskolan.
 
Jag stod i kö till stallplats, men var ju långt ifrån att få en. Men efter ett par månader blev det ett ordentligt skifte i privatstallet vilket gjorde att det blev min tur.
 
Så nu står alltså Zigge i privatstallet på ridskolan. Det är jag som äger honom och jag hyr ut honom för tillfället tre dagar i veckan till ridskolan. På lång sikt kommer jag nog inte att göra det, men just nu känns det toppen. Skulle inte ridskolan ha Zigge tre dagar i veckan skulle jag behöva skaffa mig en ordentlig medryttare som red honom tillsammans med mig. Och det är lite så jag ser på ridskolan. Ridskolan är min medryttare, och det känns väldigt tryggt. Ja det blir ju olika elever som rider på honom, men det är endast duktiga ryttare och jag har ju fördelen att ha duktiga ridlärare som övervakar hela passet.
 
Utöver det här har jag Ida som är min medryttare. Hon kommer en gång i veckan och tar ut Zigge i skogen. Jag har personligen aldrig varit någon som tycker om att rida ut, men självklart tycker jag om att göra det någon gång ibland. Dock är det ju så att jag inte rider jättemånga pass på Zigge, och de passen vill jag ju använda till att trimma och bli bättre. Sen i och med mitt jobb så har jag väldigt svårt att ta mig ut till stallet när det fortfarande är ljust ute, så därför fick lösningen bli Ida. Både jag och Zigge är glada över att ha henne!
 
Andra frågor som jag kommer besvara i kommande svarsinlägg är:
- Varför vilar inte Zigge?
- Zigge går ju många pass i ridhuset, är du inte rädd att han ska slitas ut?
 
 

Gårdagens ridpass - Zigge

 
 
Igår blev det ett skrittpass barbacka igen. Enligt veckoplanen skulle vi ju göra det och när jag ändå var så trött passade det ju ganska bra. Dock blir man ju alltid väldigt pigg när man kommer till stallet, så väl där blev jag riktigt ridsugen, men jag bet mig i läppen och tog ett skrittpass. Det blev barbacka igen eftersom det kändes som att Zigge trivdes bra med det, och det är ju himla mysigt!
 
Som ni vet kände jag ju att jag satt ganska löst sist och jag fick hjälp att ta mig upp eftersom Z sällan står still när man sitter upp (note to self; ÖVA det) Nu var jag ensam och hade bara den lilla pallen i ridhuset. Men det gick! Jag lyckades faktiskt ta mig upp, till och med på första försöket! Den här gången tänkte jag dock att jag kanske kunde försöka trava lite mer så han fick röra på sig ännu mer, men bara om jag inte satt så löst.
 
Jag började med att skrittjobba honom ett bra tag, och gick sen in på traven och herregud vilken skillnad från sist. Jag kunde trava ordentligt och jobba honom mycket mer redan från första travstegen. Sist trodde jag ju att jag skulle glida av på sidan även på rakt spår. Men mycket handlar ju om att våga lita på att man håller balansen, och då kan vara avslappnad. Spänner man sig är det ju kört.
 
Efter ett tag kom Nussan och Maja in med lilla ponnyn Pinto, och de tog fram en liten bom och sockerbitar, så vi passade på att trava över den också, och det gick också bra! Maja satt och barbacka och hon körde på som ingenting. Hon galoppjobbade över bommen och grejer, och jag kände mig helt klart besegrad över den lilla duktiga tjejen. Haha! Men till slut kände jag mig så feg att jag bara var tvungen att prova en galopp, och det gick ju bra minsann! Det var inte alls särskilt svårt. Så nu är jag superladdad på att rida barbacka lite oftare faktiskt! Jag tror att det kan ha bra effekt på sitsen och följsamheten! Jag kanske inte måste hoppa bom varje gång dock, haha!
 
Hur ofta rider ni barbacka? Jag ska absolut försöka göra det lite då och då, jag tror det kan vara bra för hästen om den trivs med det. Z såg väldigt nöjd ut i travarbetet, avspänd och positiv. Sen tror jag att det kan vara bra att skoja till det lite för hästarna också ibland. Som igår nrä vi plöstligt började skutta över bommen utan några som helst krav. Jag tror att det ger så mycket för hästen att bara få ha kul ibland också!

Så glad!

Jag är SÅ glad att Zigge nu kan ha täcke på sig i hagen! Tidigare, när han stått på ridskolan, så har han antingen dragit av sig täcket eller så har han tagit sönder det. Nu har han, peppar peppar, inte dragit av sig täcket en enda gång. Han hade sönder sitt första täcke samma dag som jag hade köpt ett täcke med hals till honom.
 
Att jag vill att Z ska ha täcke på sig är en ren bekvämlighetsgrej för mig och de ridskoleelever som rider på honom. Z ääääälskar ju att rulla sig och gärna då i leran. Det gör ju att han kommer in mede ett ton lera i pälsen. Han får även väldigt lätt skavsår av exempelvis sadelgjroden, så därför tycker jag att det är jättebra med ett täcke som skyddar mot smuts. Det gör ju att han blir tusen gånger lättare att göra ren.
 
En annan fördel är ju också att han inte sätter lika mycket päls. Han går visserligen endast med ett tunt skaltäcke just nu, men när det blir kallare ska han faktistk få ett lite tjockare. Man måte ju komma ihåg att hästar inte fryser lika mycket som vi människor. Dock är det bra för Z att hålla sig lite varm på grund av hans bakben. Just nu har Z dock fått ganska mycket päls ändå, så när vi jobbar ordentligt blir han helt sjöblöt. Jag funderar på om ma nska klippa honom faktiskt. Men då måste jag förbereda med lite varmare täcken, få då kommer jag ju att ha rubbat hans eget skydd. Det känns nämligen inte superschysst att släppa ut honom lite fuktig i hagen efter ett ridpass. Vi får se.
 
 

Mål i träningen

Hur gör ni läsare med mål för ridningen? Sätter ni upp mål för er ridning? Till exempel "Jag ska kunna rida LB stadigt på x%" eller "Jag ska kunna hoppa x cm stadigt och fint"? Jag brukar ha ett mycket luddigt mål "Jag ska bli bättre" eller "Vi ska bli duktigare". Men nu tänker jag mig att jag i framtiden ska göra upp lite konkreta mål för mig och Zigge.
 
Jag håller nu alltså på att klura lite på vad mina mål för 2015 ska vara. Jag tror att jag kommer sätta ett stort mål för året och sen några små delmål som jag ska uppnå under året, kanske med en tidsgräns. Delmålen ska vara väldigt troliga att jag uppnår. Jag tror att om man sätter för höga mål så att man knappt någon gång får nå dem så blir man nog mer nedstämd av målarbetet än taggad.
 
På måndag ska jag och Zigge rida dressyrlektion för Annelie och då hoppas jag få lite mer inblick i vilken nivå vi ligger på nu och vad som är rimligt för nästa steg. Jag kommer givetvis skriva ut mina mål här i bloggen när jag har bestämt mig så att ni får ta del av det och följa vår väg till att nå dem.
 
När man pratar mål är det viktigt tycker jag att dokumentera vägen dit, så att man vet vad man gjort och därmed kan se vad det haft för effekt. Det var ju trots allt därför jag startade den här bloggen för länge sedan när jag red Einstein. Att jag två år senare skulle sitta med en helt egen häst att dokumentera min resa med, det trodde jag aldrig då. Här får ni se skillnaden i ögonblicksbild på mig och Z nu och för endast tre månader sedan:
 
Höger är tagen 7 december och vänster är tagen 14 september. Nu är det ju lite skillnad på vad vi gör i bilderna, en på rakt spår och en på böjt, men det var de mest lika jag kunde hitta. Tycker ändå att man ser att vi jobbar mera "uppförsbacke" och med ryggen nu. Dock är min sits rätt kass på båda bilderna, hehe!

Sweden International Horse Show

Har ni varit på SIHS? Jag har inte skrivit något om det eftersom jag inte hade planerat att åka dit. Jag skule gärna åkt till mässan, men eftersom man inte kunde åka till bara den så blev det inte så. Så jag köpte mig ingen biljett helt enkelt. Men igår kom Malin och frågade om jag ville hänga med så det blev en tur dit i alla fall!
 
Jag hade inte tänkt storshoppa på mässan, men om jag hittade något till riktigt bra pris kunde man ju slå till. Jag är inte jätteimponerad av sådana mässor för jag bli oftast besviken. Jag tänker mig alltid att man ska kunna göra riktiga fynd, fina varor till bra priser, men oftast tycker jag att allt ändå är svindyrt. Visst, det är jättebra med 30% på ett pannband, men om pannbandet från början kostade 1599:- så är det ändå jävligt dyrt, trots de där procenten. Men, ibland hittar man ju något som är riktigt bra och då är det ju roligt!
 
I år hittade jag fyra grejer, vad det blev får ni se senare! Oooohh vilken cliffhanger! ;)
 
För övrigt tyckte jag att showen och själva arenan var bra. Nu var det visserligen några år sedan jag var i Globen och såg showen, men jag gillade Friends arena bättre. Det var sjukt bra med parkering (vi stod i parkeringshuset under arenan) och själva showen kom man ju supernära! Mässan kändes rymligare, må hända att det var färre utställare, men jag tyckte det var skönt att det var lite luftigare.
 
Mina favoriter från det jag såg av showen blir ju helt klart det franska gänget med hästar och crossar! Jag säger bara wow! Någon dag ska jag och Zigge också kunna hoppa över crossar ihop! Annars så gillar jag ju faktiskt fyrspannen, trots att jag varje gång sitter och biter av mig tungan för att jag är så rädd att de ska trassla in sig i varann.
 
 

Positiv överraskning!

 
När jsg kom till stallet idag för att fixa Zigges mat och box möttes jag av en positiv överraskning. Färdigpackade påsar! Whaaat!? Tänkte jag... Vem har gjort detta? Vilken superüberlyx! Det visade sig sen att det såklart var världens bästa Mysan som hade fixat åt mig! Gissa om det satt fint! Gulle-My!

Gulliga människor!

 
Något som gör mig så himla glad är när folk uppskattar min lilla prins! Kommentaren ovan fick jag häromdagen av Anna som har ridit Zigge på sina ridskolelektioner en tid nu. Det här gör mig så himla varm i hjärtat! Zigge går ju ridskolelektioner och det är klart att det ibland inte känns jätteroligt. Jag vill ju helst av allt rida honom själv varje dag, men det kan jag ju inte göra och han går istället dessa ridskolelektioner.
 
Något jag alltid är lite orolig över är att eleverna på ridskolan ska bli besvikna för att de får rida Zigge istället för någon av de "vanliga" ridskolehästarna. Jag vill att Zigge helst bara ska ha ryttare som gillar att rida på honom för han är ju trots allt ganska känslig. Då gör såna här kommentarer mig så himla glad!
 
Det har faktiskt hänt vid flera tillfällen att personer har kommit fram och sagt att de är glada att han går på ridskolan så att de får rida honom och det känns bara SÅ härligt! Självklart är det roligt när någon säger att han blivit så fin under hösten och att jag gjort ett bra jobb och sånt också, men det är ändå när jag får höra att han varit fin och att det varit roligt för dem att rida honom som jag blir allra allra gladast!
 
Inläggen nedan är med en elev jag hade ett tag för många år sedan. En som jag verkligen tror att Z passar bra med, så det är superhärligt! :)
 
 
 

Svar på fråga

 
 
Det är så roligt när ni frågar frågor som är så relevanta, så jag tänkte att jag skulle svara så att alla ser detta svar. Dock önskar jag att ni skrev vem ni är som frågade, så jag får veta något om er också :)
 
Fråga: Varför får Zigge aldrig vila? :)
 
Varför Zigge aldrig vilar är ju en väldigt relevant fråga med ett lite krångligare svar, men jag tar det så enkelt som möjligt. Zigge är lite svagare i sitt vänstra bakben och har lite upphakningar på det. Han har det egentligen på båda bakbenen, men det är vänster bak som är mest. För att minska på detta behöver man se till att han har ordentligt med muskler och att han hålls igång. Zigge tappar ganska lätt muskler om han inte jobbar på rätt sätt, och därför ska han inte vila så mycket.
 
Något som också minskar risken för upphakningar är att han rör på sig och håller sig varm. Exemeplvis när han har stått still i boxen i många timmar och ska kliva över tröskeln ut ur boxen är det större risk att han får upphakningar än om han precis blivit riden och man tar in honom i boxen. Just när man ska ta ut honom ur boxen så kan det vara en god idé att gå ett par varv med honom i boxen innan man går ut över tröskeln, det minskar också risken för upphakning när han lyfter bakhoven.
 
Så tillbaka till frågan, anledningen att Zigge aldrig vilar är att han behöver röra på sig för att må bra. Han har vilodagar i form av att han får gå ut ett lugnt pass i skogen, eller om det inte hinns innan det blivit för mörkt så tar jag ett skrittpass på honom, så att han ändå rör på sig, men inte jobbar stenhårt.
 
Självklart rör han ju på sig ute i hagen, men let's be honest; hur många hästägare betraktar sina hästars beteende i hagen varje dag? Hur kan jag veta att han rört på sig tillräckligt under dagen i hagen? Särskilt nu när det börjar bli lite tristare väder ute. Iskallt regn från sidan brukar ju ofta göra att hästarna står lite mer still i hagen. Jag vet visserilgen att Zigge generellt är en häst som har väldigt kul ute i hagen. Han rullar sig ordentligt  i princip varje dag och oftast springer han runt och leker, men jag väljer att ta det säkra före det osäkra. Jag tar ut Zigge och skrittar/rider lätt i skogen och vet då att han den dagen har rört på sig tillräckligt.
 
 
 
 
 
Tidigare inlägg