Sorgens dag ♥

 
I förrgår hade vi en riktig sorgens dag. ♥ Vår älskade Abehund finns nu inte mer efter en lång tids olika sjukdomar. Bland annat dåligt hjärta, problem med tänderna och även någonting som smärtadei kroppen på honom. Det var ett otroligt tungt beslut, men någonstans inom mig vet jag ju att det var det bästa. Han mådde verkligen inte bra och tyvärr är ju det här den tunga biten med att ha djur. Man måste ta sitt ansvar och se till att de inte lider.
 
Vi är så glada för de 7,5 åren vi fått med dig älskade Abbe ♥ Alla dina tokigheter och knasiga sidor, det är dom vi kommer minnas. Jag önskar att det här beslutet inte hade behövt tas än på många år, men när jag tittar igenom gamla bilder på dig från förr, innan du började må dåligt så ser jag ju klart och tydligt att det inte fanns något annat att göra. Nu får du leka med dina fina vänner där du är nu. Nu kan Zigge blåsa varm luft på dig när ud fryser, Billie kan jaga dig tills ni båda är helt slut och du kan bita Nisse i öronen hur mycket du vill när han behöver uppfostras ♥ Hälsa alla våra vänner vi mist och ha det så bra ♥

Fascinerad!

 
 
Alltså, kan vi bara stanna upp ett tag och fascineras över hur sjukt cool människokroppen är!? Bilden ovan är en bild på mig från idag, drygt tre veckor efter förlossningen. Hur coolt är det inte att kroppen kan gå ihop så mycket så snabbt? Jag blev ju ganska stor under graviditeten oh var lite rädd att passera 30 kg, men jag klarade mig precis, haha! 29,7 kg gick jag upp under graviditeten (som att det skulle vara så mycket bättre än 30, haha!) och jag tycker det är SÅ coolt att kroppen kommit tillbaka så pass mycket redan. Jag menar, jag kan inte träna än då allt inte är på rätt plats, men ändå har stor del av extrakilona försvunnit och jag känner mig inte så fluffig längre. Visst, jag har ganska mycket kvar innan jag är där jag vill vara, men ibland måste man stanna upp och vara nöjd över hur långt man kommit hittills.
 
Här kommer två väldigt osmickrande bilder där det syns hur stor jag blev på slutet!
 
 

Veckans planer

Hejsan hoppsan! Nu är det ny vecka och den här veckan händer det en hel del. Idag har vi (Jag och Ida) hittills haft promenaddate med Erica och Alice, det blev en 75-minuters promenad här i området, supermysigt! Sen har vi varit inne och ätit lite lunch och vid 15.00 ska vi till BVC för att kolla att Ida växer som hon ska. Spännande att se vad hon väger nu! Hittills har hon blivit vägd tre gånger och hon vägde 3810g när hon föddes, sen 3660g på första kontrollen och sen 3790g på andra kontrollen. Så idag bör hon ha kommit upp en bit över sin födelsevikt. Hoppas! Sen i eftermiddag hoppas vi på att få upp lite tapeter i hallen och Idas rum.
 
Resten av veckan ser ut såhär:
 
Tisdag - Hälsa på på jobbet med Ida.
 
Onsdag - Göra klart försäljningen av lägenheten, gå på stan en sväng och sen middag hos Idas farfar.
 
Torsdag - Idas farmor kommer och hälsar på från Hudiksvall
 
Fredag - Lunch med Jonn, Ida, Idas Farmor och Mormor på Turinge Ost och Vin
 
Lördag - Tror inte vi har någon plan än?
 
Söndag - Första ponnycupsmatchen för i år!
 
Igår hade vi en riktigt seg dag. Vi var ute sent på lördagen, Jonn var och firade en av sina kompisar och jag och Ida var hos mina föräldrar under tiden. Kom hem sent och sov halvdant under natten.Så igår var vi såååå trötta och hela familjen tog sig en tupplur som ni ser på bilden. Utom jag dårå som sovit allra minst, haha! Så sjukt att man blir så mycket piggare av alla hormoner i kroppen. Men tur är väl det, annars skulle man bli rätt slut efter såna nätter.

Ida & Abbe

 
Alltså hur gulligt är inte det här? Ida och Abbe - Bästisar ♥
 
Det har inte blivit mycket uppdatering här på bloggen efter att Ida äntligen kom (inte för att det var mycket uppdatering innan heller i och för sig men...) men jag ska faktiskt försöka uppdatera lite mer här igen. Den senaste tiden har bestått av massa mys och att bara vara med Ida och lära känna henne. Vi har haft en massa härligt besök och Ida har varit helt fantastiskt snäll. Hon sover mest, men är mer och mer vaken för varje dag som går. Jonn har ju varit hemma ända sedan hon föddes men på onsdag börjar han jobba igen. Då blir jag och Ida själva. Men det ska också bli mysigt.
 
Nej, nu hinner jag inte skriva mer för nu ska jag förbereda inför ytterligare ett besök. Idag kommer S och R över och ska hälsa på. De har med sig Idas blivande man, V som är endast ett par veckor äldre än Ida. Sååå mysigt!

Hon är här ♥

 
 Den 11 Oktober kl.22.13 var den absolut bästa stunden i livet. Då kom nämligen den här lilla skatten ut efter många timmars kämpande för oss båda. Sedan dess har vi myst och lärt känna varandra och jag är så glad att allt har gått så bra hittills. Igår fyllde hon alltså en vecka och det känns som att tiden har gått jättesnabbt, samtidigt som jag nu inte kan föreställa mig hur det var när hon inte fanns. ♥
 
Jag ska lägga upp lite mer från den senaste tiden, men har helt enkelt inte haft varken tid eller lust att sitta framför datorn. Jag vill hellre spendera varenda minut med henne, vår lilla Ida ♥

Barnrummet

 
Något som är såååå mysigt just nu är att gå in i vårt barnrum. Även om det absolut inte är klart med allt där inne så är det så mycket att bara vara där. När jag pysslar där inne och beställer möbler och så har jag lite det här konceptet ovan. En hel del av grejerna har vi redan i rummet och det kommer bli så fint! Världens mysigaste rum ska det bli! Dock har jag valt att köra på vitt och grått i rummet. Men är det en liten tjej som kommer ut kanske det får bli något rosa där inne sen. Jag älskar kombinationen vitt, grått och rosa. Så mysigt!

Vårt nya fina hus ♥

Här kommer en massa bilder på vårt nya fina hus! Här bor alltså vi numera. SÅÅÅÅ mysigt och vi trivs så himla bra! Det är helt underbart att bo i hus! Vårt alldeles egna ♥ Här nedan kommer massa bilder från innan vi hade flyttat in. Nu har vi ju såklart lite mer möbler, hehe! Gissa om det är nice med hela tre (!!!) badrum? "Mitt" badrum ser ni här på bilderna - med badkar! ♥
 
 

Bästa dagen ♥

 
Alltså.. Vilken dag det blev igår! Jag hade laddat för dagen så himla myket och längtat och längtat. Dagen vi skulle flytta till vårt fina hus! Dock visste jag att jag inte skulle kunna göra så mycket och förmodligen mest känna mig i vägen, men ändå.
 
När alla till slut kom och skulle börja flytta alla grejer (tusen tack till alla grabbar som hjälpte till!) så hade ajg fått för mig att jag bara var tvungen att fixa håret. Så det gjorde jag. Och var totalt inne i det och plötsligt när jag har en enda slinga kvar att locka så hör jag "SURPRISE!!!" och då står det en massa fina tjejer utanför toadörren. MEN VA!? Vad gör alla ni här!? När jag väl förstod vad det var frågan om bara forsade tårarna! Jag blev så himla glad! Jag hade inte alls förväntat mig att få en baby shower! Men jag har nog de finaste vännerna alltså!
 
Så istället för att flytta grejer fick jag klä på mig skorna och gå iväg till en annan lägenhet där tjejerna hade fixat och donat jättefint! Dom känner mig väldigt bra också tydligen för det var inte massa tårta och sånt, utan frukt, hamburgare, marängswiss och en fräsch kaka! Så himla härligt! Vi lekte roliga lekar där vi skojade om att vinnaren till slut får vinna att arrangera nästa baby shower. Så himla roligt att en av de två vinnarna blev min mamma! Hahaha! Så nästa bebis som föds får alltså en baby shower ordnad av min mamma ;) Hehe...!
 
Jag och bebis fick också en massa (!!!) fina presenter! Allt vad verkligen SÅ himla fint och bara en massa bra saker! Jag har ett kompisgäng med mycket bra smak helt enkelt. Men så mycket presenter var alldeles galet!
 
Tack underbara vänner för den här dagen, jag kommer aldrig glömma den! ♥

Barnvagnsköp och nervositet!

Alltså jag är SÅ nervös i mitt liv just nu! Haha! Och jag är så himla distraherad. Jag har tre saker på hjärnan som snurrar. 1. Bebis. 2. Husköp. 3. Lägenhetsförsäljning. Och just nu gör den sista av de här tre mig så otroligt nervös! Imorgon har vi visning på vår lägenhet och även på måndag. Att jag är så nervös är för att jag verkligen vill att vi ska få så mycket för den att vi kan flytta på en gång till huset och då ha dubbelt boende ett par månader. Men samtidigt är det helt fel tid at sälja lägenhet egentligen. Man brukar ju inte sälja så mycket under sommaren och marknaden har ju knappt hunnit komma igång. Men men. Vi får hålla tummarna. Jonn försöker säga till mig att det inte finns någon anledning att stressa upp mig för det här, vi kan inte göra så mycket mer än att se vad som händer. Men hur ska man klara det!?
 
Nåja, en annan sak som, kanske inte så konstigt, snurrar mycket i mitt huvud är ju bebis. Vi är nu i vecka 32 och det är 61 dagar kvar till BF (Beräknad födsel) och i veckan tog vi ett stort steg! Vi köpte barnvagn! Det blev en Bugaboo Buffalo med svart chassi (själva ställningen) och grå klädsel. En åkpåse till, såklart den med massa finesser, hehe. Den var SÅ gosig! Jag vill typ själv krypa ner i den. Sen köpte vi faktiskt en skötväska som inte hörde till, utan valde ett annat märke. En som var mycket snyggare och ser mer ut som en vanlig väska. När jag kom hem frågade Jonn om jag tänkt på att han också ska gå med den, haha! Men han kommer känna sig löjlig med vilken det än hade blivit, hehe! Men en sak som slår mig är att herregud vad man verkligen måste ha pengar för att ha råd att skaffa barn! Nu har ju jag och Jonn det väldigt bra ställt så oss går det ju liksom ingen nöd på, men jag tänker på alla som itne är lika lyckligt lottade i livet. Hur tusan har de då råd med alla saker man måste ha? :O
 
 

Lägenheten ♥

Fina, fina lägenhet. Just nu vill jag bara att du ska bli såld för så mycket pengar som möjligt och så fort som möjligt. Men OJ vad jag kommer sakna dig sen. Jag älskar verkligen den här lägenheten! Varenda liten hörna.
 
Annonsen hittar ni: HÄR
 
VARDAGSRUM
ARBETSRUM
SOVRUM
BADRUM
HALL & KÖK
 
 

Update

Hej på er! Hur mår ni? Jag mår helt okej faktiskt. Saknar bloggen massor, men känner att jag inte riktigt vet hur jag ska uppdatera här när mit hästliv står mer eller mindre helt stilla. Jag ser att ni är många osm går in här dagligen och jag är ledsen att det oftast blir besvikelse. Men jag ska försöka komma igång och uppdatera lite framöver. Kanske inte varje dag precis, men någon gång ibland. Dok kommer det få bli lite andra inlägg än endast hästinlägg, för faktum är att jag inte har så mycket häst i mitt liv nu.
 
Jag rider lite grann, på Ms ponnyer G och R. Det är jätteroligt! Men det blir endast någon gång i veckan och nu är de på sommarbete. Men riktigt roligt är det! Jag har ju fortsatt att ha lektioner på ridskolan, men nu är de slut också och alla ridskolehästarna som jag annars skulle kunna rida på är ju på sommarlov. Så det blir helt klart inte mycket häst just nu.
 
Något som är roligt är att det har trillat in en del förfrågningar och förslag angående hästar jag skullek kunna börja rida. De flesta väldigt intressanta, men framförallt ett har varit extra intressant. Vi får se hur det blir med det.
 
Det är nämligen såhär också att jag har en liten nyhet. I oktober kommer en liten bebis till världen. Så ni som funderade på varför jag mådde så himla dåligt väldigt ofta för ett tag sedan; det är anledningen. Jag mår fortfarande illa och spyr trots att vi kommit långt över halvvägs igenom, men några få mår ju illa hela tiden och jag verkar vara en av dom. På ultraljudet fick vi se att det ska bli en liten flicka, men helt säker kan man ju inte vara. Jag känner mig väldigt tjock och har gått upp hela 17 (!!!) kg. Men tack och lov syns det inte lika mycket som jag tycker att det borde göra. Ni ser på bilden här ovan.
 
Min plan är att fortsätta rida lite grann så länge det går och sen vill jag igång igen med hästarna så fort det bara går efter bebisen har kommit. Det är beräknat 5e oktober och jag hoppas att det ska gå så pass bra att jag kan ta mig upp i sadeln hyfsat snart efter. Men vi får se :)

Saknad...

Nu har det gått över en månad och jag saknar Zigge något enormt. Jag kan fortfarande börja gråta när jag eller någon annan nämner honom. Jag har fortfarande väldigt kluvna känslor när jag tittar på bilder eller filmer av honom. Jag blir så varm i kroppen av alla underbara minnen med honom samtidigt som jag blir helt utom mig av saknad. Jag önskar så mycket att jag bara kunde få krama om honom en enda gång till. Det är obeskrivligt.
 
Jag har sagt det förut, jag tror inte att den här känslan och saknaden någonsin kommer gå över men den kommer bli lättare att hantera. Jag kommer lära mig att leva med det och tillslut kommer jag att kunna titta på bilderna och filmerna och bara minnas de bra stunderna. Jag längtar dit, samtidigt som jag också tycker det är skönt att kunna vara ledsen. 
 
Jag har fått en hel del frågor om jag ska skaffa en ny häst och min tanke ha alltid varit att när Zigge inte finns i mitt liv längre kommer jag inte vilja ha en ny. Ingen kommer någonsin kunna ersätta honom, och det vill jag inte heller. Men jag börjar faktiskt kunna känna att det är helt okej att vilja ha en ny häst. Någonstans inom mig har en litn längtan efter en ny häst börjat gro. Och det känns helt fantastiskt. Att jag äntligen kommit så långt att jag kan känna att det är okej. Jag brinner ju för hästarna. Jag älskar att träna. Jag älskar att rida dressyr. Jag älskar att hoppa lite fö höga hinder än vad jag är bekväm med. Jag älskade att uppleva allt det tillsammans med Zigge, men jag har börjat inse att jag faktiskt får känna att jag vill uppleva det tillsammans med en annan häst. Inte en ny Zigge, utan en annan häst.
 
Förrförra helgen red jag ju Pay & Ride på två ponnyer; G och R och det var faktiskt riktigt roligt. Givetvis på en helt annan nivå och ett helt annat sätt än att rida Zigge. Zigge och jag var ett. Det var han och jag mot världen. Vi kände varandra utan och innan och vi kämpade alltid tillsammans. Vi hjälpte varann när det blev svårt för någon av oss. Nu blev det mer att gå in på banan och se vad som händer. Och det gick faktiskt riktigt bra. Det var faktiskt roligt att gå in med båda ponnyerna med deras olika utmaningar. Och jag ser fram emot att få gå in flera gånger och att vara med på vägen till två ännu mer lösgjorda och välridna ponnyer. Och det är just det jag gillar. Att ha ett mål med ridningen. Jag har aldrig varit den personen som gillar att rida utan mål. Att ha en häst som bara går i skogen är för mig inte ett alternativ. Jag vill ha en träningskompis. Jag vill trimma. Jag vill sätta upp helt galet höga mål och se oss lyckas med dem. Och jag vill komma dit igen. Med en till häst. Så jag hoppas att livet tillåter mig att hitta en annan häst någon gång. Som är på ett helt annat sätt. Som jag kan ha en ny historia med. Som inte konkurrerar med min och Zigges historia. För ingen kommer någonsin kunna ersätta honom ♥
 
 
Jag kommer alltid älska dig ♥

Nästa steg

Nu har det gått två och en halv vecka. Jag är fortfarande lika ledsen och saknar Zigge otroligt mycket. Jag har varit i stallet ett par gånger då jag ju jobbar där och även fast jag så väl vet att Zigge inte är där så har jag flera gånger varit på väg att "jag ska bara gå förbi Zigge" eller tittat efter honom i hagen. När ska det sluta?
 
Efter mitt förra inlägg fick jag otroligt myket kärlek av er, det tackar jag för. Inlägget fick en otrolig spridning och det var flera tusen mer här på bloggen än vanligt. Jag vet ju att det funnits en hel del som följt oss genom vår resa, men att det var så många som skulle vara intresserade och stöttande, det trodde jag inte. Jag har fått fina kommentarer här, på facbook, sms, telefonsamtal och en massa kramar.Tack så otroligt mycket för era tankar och fina ord ♥
 
Nu försöker jag gå vidare, även om jag aldrig kommer kunna släppa Zigge helt. Jag försöker tänka framåt och att han har det bra och som många sagt till mig; Vi hade det väldigt bra hans sista tid. Jag gråter fortfarande nästan varje gång någon pratar om Z och jag börjar känna mig helt okej med det. Det är okej att vara ledsen. Det hade nästan varit konstigt om jag inte hade varit ledsen fortfarande.
 
Mitt mål nu är att jag ska försöka se till att rida regelbundet så att jag inte slutar med hästarna. Jag har ridit två gånger den här veckan och har tre pass inbokade nästa vecka. Som det ser ut nu kommer jag förmodligen att rida två ponnyer en gång var i veckan för att hjälpa till lite med lösgörande arbete och så. Hittar jag sen fler som vill ha hjälp att trimma sin häst i dressyren så ska jag säga ja. Jag vill inte sluta med hästarna, men det är nog lätt att det blir så efter en sån här grej. När jag köpte Zigge var jag på väg att sluta rida men min dåvarande tränare fick mig att få upp ögonen för Zigge. Vad otroligt tacksam jag är för det idag.
 
Här på bloggen har jag inte varit särskilt aktiv senaste tiden och det är för att den fortfarande är så otroligt förknippad med Zigge för mig just nu. Jag ser att ni är många som är inne varje dag och kollar och jag kommer försöka uppdatera lite oftare. Så snart jag orkar. Just nu biter jag ihop så mycket jag kan och pushar mig själv att göra sakerna jag tycker är roligt och att inte vara ledsen hela tiden. Men inombords gråter jag fortfarande. Därför blir det jobbigt när någon frågar hur det är och vad som hände eller säger att det var fruktansvärt. Det görs ju av omtanke och jag uppskattar det. Men samtidigt är det väldigt jobbigt. Men som sagt, jag börjar bli bekväm med att gråta inför folk nu.
 
Ett par söta öron från ett ridpass i veckan

Den värsta dagen

 
Jag vet verkligen inte hur jag ska börja det här inlägget. Det är nu drygt en vecka sedan den värsta dagen i mitt hästliv. Förra onsdagen var Zigge inne för en operation och mitt på förmiddagen fick jag det jobbigaste samtalet någonsin. "Hej, det här är *** från hästsjukhuset. Vi har din häst inne på operation just nu. Vänta lite ska du få prata med veterinären".
 
Tusen tankar for genom mitt huvud. Det är alltså inte bra. Nu är det bara frågan om HUR dåligt det är.
 
När veterinären började prata förstod jag ganska snabbt att det här inte kommer sluta bra. Det hördes så tydligt på hans röst att det här var ett jobbigt samtal. Jag minns inte exakt vad han sa, men innebörden var i alla fall att Zigge nu låg på operationsbordet och att det inte såg bra ut. Det var otroligt låga chanser att få det här bra igen och med tanke på Zigges alla andra problem och hans storlek var det bästa alternativet för Zigge att han fick fortsätta sova och aldrig vakna. Mitt hjärta brast.
 
Såhär dryga veckan senare känns det fortfarande så himla overkligt. Zigge finns inte mer. Jag kan inte fatta. Jag har alltid varit inställd på att jag vet att det kommer komma en dag då jag måste fatta det där otroligt hemska beslutet. Jag har vetat att jag är Zigges ändhållplats i livet. Men jag har alltid trott att det skulle bero på att han skulle få besvär av sin shivering och stiff horse syndrom. Det som gör att han sprätter med sina bakben när han blir stressad och går på hårt underlag. Inte en liten skada i ett knä.
 
Som ni vet kände jag ju att Zigge inte var sig själv senaste tiden och jag valde då att ställa av honom och boka tid hos veterinär direkt. I vanliga fall brukar jag avvakta någon dag och sen rida på och då brukar det vara bra. (Ja, det är enligt veterinärs ordination) Men den här gången kändes det inte som vanligt.
 
När vi kom till veterinären sa han att jag hade rätt. Det var inte Zigges vanliga problem utan något annat. Men han kunde inte säga vad. Tidigare i våras fick Zigge en behandling i vänster bakknä då han visade en viss hälta där. Nu var det alltså samma knä igen fast mycket värre. Veterinären tyckte att det var alldeles för tidigt efter behandligen och att Zigge ju inte ansträngt sig särskilt mycket så det borde inte vara redan. Därför ville han gå in och titta. Så vi bokade en titthålsoperation för knäleden.
 
Veterinären trodde att det kunde vara en miniskskada och då skulle det inte vara så farligt. Det kunde också vara en broskskada och då fanns det också lösnignar på det, så länge det inte var alltför mycket. Men när de öppnade upp var det så mycket värre än vi trodde. Brosket var inte alls bra och även korsbandet var dåligt. Det här var alltså sammantaget så dåligt att det skulle bli svårt för Zigge att återhämta sig från operationen och eftersom veterinären vet alla Zigges andra problem sa han att det här inte är något som Zigge kommer greja. Därför fick Zigge fortsätta sova efter operationen.
 
Direkt när vi la på telefonen ville jag bara ringa upp dom och säga "Men nej, vänta, gör vad ni kan så hoppas vi att Zigge är den där en på miljonen" - Men jag vet ju att det inte går. Så självisk kan jag inte vara. Zigge måste röra på sig dagligen på grund av sin storlek och sina neurologiska problem. Han älskar att arbeta och att busa med kompisarna i hagen. Att ställa honom på boxvila i flera månader och inte få varken jobba eller gå i hage.. För att sedan kanske ändå inte bli bra. Nej. Det går inte. Jag vet det. Men jag ville ändå ringa tillbaka och be dom göra sitt bästa och låta honom vakna.
 
Inte en minut har gått utan att jag saknar Zigge och jag vet att ingen någonsin kommer kunna ersätta honom. Vi får 2 år och 8 månader tillsammans. På dagen faktiskt. Och det har varit dom bästa 2 åren och 8 månaderna i mitt liv. Jag är så otroligt glad att jag vågade satsa på den där hästen som var så stressad i sin box och gick på femtioelva spår hela tiden. Jag är så glad att jag vågade tro att jag skulle få det att gå ihop ekonomiskt trots att jag inte hade en blekaste aning om hur det skulle gå. Tillsammans har vi gjort en riktigt häftig resa och det är tack vare att Zigge var den han var. Hur jobbigt det än är nu att ha mist honom och att hjärtat är i tusen bitar så hade jag aldrig velat ha något av det ogjort.
 
Jag minns när jag köpte Zigge att det var flera som frågade mig varför jag satsade på att köpa en häst som hade haft en del problem, som inte var på någon som helst nivå inom dressyren och som inte hoppade så mycket högre än 110 utan att riva. Varför jag inte satsade på att köpa en häst som jag "kunde komma längre med". Mitt svar var då att jag vile ha en häst som jag kunde ha roligt med och som jag någon gång inom en låååång framtid kanske, kanske, kanske kunde starta en LA-dressyr på. Tänk om vi hade vetat att jag ohc Zigge tillsammans skulle klara av att rida MsvB:4 godkänt, delta i division 1-laget, hoppa hinder på 135 cm och att jag inte en enda dag skulle ångra mitt beslut att köpa just Zigge. Och när jag tänker tillbaka känns det faktiskt overkligt att vi klarade alla dom där sakerna. Men det var Zigge som fick mig att våga. Jag minns när vi anmälde vår första MsvB. "Äsch, hur svårt kan det vara? Nån måste ju komma sist" sa jag och vi testade att göra vårt första byte.
 
Just nu är det svårt att vara glad, men jag försöker. Det gör ont i hjärtat varje dag och jag har inte klarat av att gå till Zigges box i stallet än. Det kommer aldrig att gå över, men det kommer bli hanterbart. Jag kommer alltid sakna Zigge och jag kommer alltid vara glad för den tiden vi fick ihop. Världens bästa häst ♥
 

Fingers crossed ♥

 

Inför tävling

Har ni någon särskilt sak ni alltid pysslar till innan tävling? Mer än att bada hästen liksom. Jag brukar alltid frisera Zigge lite extra. Klippa vid kronranden.. Klippa vid tränset och toktvätta svansen. Kronranden tycker jag är en såååå liten detalj, men som gör sååå mycket! Vid tränset är mest för att det ska se snyggt ut med knopparna, hehe. Svansen vet ni ju att jag är crazy med. Zigge bara ska ha en vit och fin svans. Drömmen är att få den sådär vit att den nästan ser plastig ut, hehe. Silvergrå-vit. Såååå snyggt! En riktigt vit svans är ju typ det snyggaste, men en lite smutsig vit svans är ruskigt fult. Därför är det värt att tvätta och tvätta och tvätta. Vill ni se ett inlägg om produkter jag använder kan ni läsa HÄR. Nu hara jag visserligen lagt till några, men i det stra hela är det samma. Kanske skulle jag göra ett nytt med alla nya grejer?
 
 

Att vända till något positivt!

 
Jaha hörni, såhär efter helgens dåliga resultat skulle man ju kunna tänka sig att jag är superdeppig, inte ett dugg peppad och allmänt nere. Men nej. Jag väljer att vara besviken på poängen men att se det som ett tillfälle att förbättra något. Vi har kommit hem och nu ska vi ladda om inför nästa start. Vi fick nedslag på det jag vet att vi kämpar med. Jag sätter in den här ritten på erfarenhetskontot och lär mig att ta en motgång bättre till framtiden.
 
Självklart lägger jag lite skuld på omständigheterna, det känns lite skönare att ändå kunna luta sig lite mot att det fanns saker som spelade in på resultatet, men i det stora hela tänker jag att vi ju faktiskt inte är helt färdiga för det här. Jag brukar alltid försökta tänka att man ska tävla en nivå lägre än man tränar. Med andra ord, tränar man på de moment som dyker upp i MsvB ska man tävla MsvC. Så för att tävla MsvB ska man enligt den teorin träna på saker som är på MsvA-nivå. Det gör inte vi. Samma sak i hoppning. Ska du tävla 110 bör du hoppa minst 120 på träning. Enligt mig. Man ska vara färdig för nivån man tävlar. Och det är vi inte riktigt.
 
Så varför ger jag mig då in på det här kan man ju tänka då? Jo - Därför att våra resultat egentligen inte spelar någon roll. Självklart är det kul att få fina resultat och placeringar, men det är för mig mycket roligare att kämpa mig framåt. Som ni vet tränar jag inte för någon, så tävlingarna är typ min träning. Jag får någons ögon och bedömning på oss. Jag får se vad vi behöver jobba med, vad som önskas av oss. Senaste tiden har vi fått nedslag på skolorna, den här gången var det där vi glänste = Träningen har gett resultat. 
 
Nej, nu tänker jag att tills nästa tävling ska vi jobba på styrkan och bjudningen. Jag måste bli mer konsekvent i min hjälpgivning för att få Zigge mer reaktiv för hjälperna. Jag vet att han kan stänga av lite om jag gör för mycket, han är skolad att stänga ute lite grann. Han är gammal ridskolehäst och har fått lära sig att det inte alltid betyder att ryttaren vill något för att den lägger till skänkeln. Klart det blir svårt för honom om jag är otydlig och inkonsekvent. Det ska jag försöka ha i bakhuvudet hela tiden i träningen framöver.
 
Den här helgen har bara fått mig mer fokuserad. Nu jäklar ska vi greja det här!

Inför dagens start

Jaha hörni, idag är det dags för MsvC:2, ett program som vi inte har ridit på jättelänge. Det ska ändå bli lite spännande. Jag gillar ju MsvC:1 väldigt mycket, men C:2 har också lite roliga vägar. Det är dock mycket mer tekniskt svårt för oss i och med att det är bakdelsvändningar i skritten och att de enkla bytena ligger från förvänd galopp. Men det passar oss också rätt bra på andra sätt. Till exempel att bakdelsvändningarna kommer mitt i travprogrammet. Då får jag en chans att hämta andan. Sen ligger skolorna bättre för oss då det är vänster öppna, sen två halvcirklar som ett S och sen höger sluta på andra långsidan. Då får Zigge en chans till att hitta bjudningen bättre än på tiometersvolten och jag kan lösgöra lite mer. Sen om vi lyckas utan omslag så är ju serpentinerna i galopp bra för oss då de kan vara lite kluriga. Avslutningen på programmet gillar jag också bara för att den är rolig. Den är rätt svår, men om man får till den så känns det så pampigt. Att ända rätt upp, öka traven, sätta ihop och sen göra halten. Känns coolt!
 
Just nu ska vi precis äta lunch, vi passade faktiskt på att åka till Strängnäs hamnen och äta där. Det serverades korv stroganoff i cafeterian och det klarar jag inte. Haha! Istället blir det bakad potatis med skagenröra. Skapligt mycket bättre! Sen när vi kommer tillbaka ska vi promenera med Zigge så han har rört på sig lite till och sen lär vi försöka hinna titta på några ekipage innan det är dags att göra iordning Zigge. Såhär fancy hade vi det imorse när vi spanade in fina ekipage:
 
 

Kärlek till er! ♥

 
På senaste tiden har det trillat in en hel del superfina kommentarer! Alltså kärlek till er! ♥ Titta bara här ovan hur fantastiska ni är! Det är ni som skriver såna här kommentarer som är starka människor! Som kan lyfta andra och heja på, utan att trycka ner eller känna avundsjuka! Ni är grymma!
 
Alla kommentarer här värmer något enormt och jag blir verkligen glad när jag får sådana här kommentarer. Alla dessa har kommit in på ganska kort tid, vilket känns jättekul! Jag är såklart, liksom typ alla bloggare, ibland utsatt för det motsatta. Personer som vill trycka ner och förminska andra människor. Svaga individer som behöver trycka ner andra för att själva må bättre. De kommentarerna är tråkiga och jag tar faktiskt inte åt mig så mycket av dem. Men nu på sistone har jag varit förskonad från dem och kommentarsfältet ser ut såhär. Gullisar!
 
När jag satt och kikade igenom kommentarsfältet blev jag lite rörd och kände lite dåligt samvete. Jag är ju sämst på att vara på era kommentarer. Men nu har jag gjort det och jag ska verkligen bli bättre på att börja svara på dem. Jag kan tänka mig att det blir roligare för er att kommentera då också. Det är ju himla roligt när ni kommernterar med era namn också, och särskilt om ni har någon egen blogg eller hemsida eller så. Då får ju jag ett ansikte på er också. Det är jätteroligt att veta vilka som är inne och läser. Oftast ser jag ju bara ett totalantal och en massa ip-adresser och det är ju inte så att jag sitter och kollar upp dem. Så tusen tack hörni! Jag ska nu börja svara på era kommentarer, så kika gärna in där ni har kommenterat så hittar ni nog ett svar :)
 
För er som inte kan se bilden så står det:
 
"Vilken vacker häst du har!"
 
"Helt rätt tänk Sandra. Varför skulle ni inte starta en MsvB? Vilken fantastiskt resa ni har gjort tillsammans. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Ni är ett fantastiskt team och vi är många som hejar på er på avstånd. Om de finns några som klarar de så är de ni. Skit i vad alla andra säger och gör . Jag håller alla tummar och tår. "
 
"Trillade in på ett bananskal från facebook idag och har läst tillbaka en bit, måste få berömma er resa och framförallt den härliga glädje och kärlek du verkar ha till sporten och din häst. Det lyser verkligen igenom i inläggen trots motgångar och dippar. Beundransvärt, fortsätt så! :D"
 
"Åh!! Stort stort grattis!! Ni är så underbart fina tillsammans."
 

"Vilken dröm häst :)"

 

"Vad inspirerad man blir när man läser att ni rider Msv program och han varit ridskolehäst! Hur gick det till när du köpte honom? Var han dyr eftersom han hade potential (eller var det bara du som såg det)? Hoppar en unghäst nu på ridskolan, endast hopplektion och bara av mig, ingen annan har hoppat honom. Jag har tagit honom från att inte kunna skritta över en bom till att hoppa kortare banor på 85cm på bara 4 månader. Jag är övertygad om att han kommer kunna gå 140. OM ha n lämnar ridskolan. Problemet är bara att jag aldrig skulle ha råd med honom, för han stiger i värde för varje minut jag rider honom."

 

Torsdag 30 Juni

Godmorgon!
 
Vad sjukt! Det är juli imorgon! Nu har liksom juni passerat, en tredjedel av sommarmånaderna. Det var ju ett trist konstaterande, men vad knasigt snabbt tiden går!
 
Igår kväll blev jag lite ledsen faktiskt. Jag hade äntligen lyckats lösa transportproblemet och så skulle jag logga in på equipe för att se min starttid igen. Då hittade den inte startlistan. Tävlingen har ställts in. Så det blir ingenting imorgon. Tråkigt för både mig och Zigge. Samtidigt får jag vara tacksam att de ställde in den. Det var någon häst i stallet som vistats nära en häst som konstaterat kvarka, så det är bra att de tar det säkra före det osäkra. Men ändå blä..
 
Annars då, Zigge går nu själv i sin hage. Alla hans ponnyer har gått ut på bete, så nu är han hetl ensam. Gissa om han kommer bli rastlös. Som tur är har han andra kompisar i hagarna runt omkring, men ändå.
 
Ikväll hade jag planerat att fixa iordning Z inför tävlingen, men istälelt blir det nu ett ridpass och inget mer. Kanske passar jag på att tvätta honom i alla fall. Vi får se.
 
Hoppas ni får en fin dag!
 
Tidigare inlägg